måndag 13 maj 2013

Allt det dubbla i en enkel söndag

Den lite barnsliga tanken, det är inte okej att gå och dö så nära inpå morsdagsfirandet.

Sällan, aldrig, har jag känt av en morsdag som jag gjorde igår. I ärlighetens namn tänkte jag på det redan några dagar innan, att det var väl galet att gå bort så nära inpå flaggningsdagen för mödrar.

De senaste åren har jag varit så absorberad av morsdag utgående från mitt eget perspektiv. Först stack dagen i ögat för att jag inte var mamma. Efter att den lille anlände i familjen har dagen varit alldeles mjuk, full av sol och outsinlig glädje. Så jag måste erkänna att mitt perspektiv, mitt firande av min mor har fallit i skymundan.

Den lite barnsliga fantasin, om jag hade en mor, om jag hade haft en i går, oj, så jag skulle ha firat henne!

Det är så lätt att konstatera det nu, då jag är mitt uppe i den egna rumban som mamma i en barnfamilj. Då jag är omgiven av andra i min situation. Blicken varit riktad åt andra hållet.

Jag är och har varit så upptagen i min roll som mamma, att jag ibland, ofta, glömde att rikta blicken åt det andra hållet. Mot min mor.

Så det jag, i något som var en salig blandning av glädje, tacksamhet lycka och sorg, gladde mig över igår - med tanke på allt det jag missat - var att jag hann fram tillsammans med min mor innan det var dags för mig att bli moderlös.

Att vi under de sista åren var just det vi alltid bara skulle vara, mor och dotter. Utan något där mellan som skavde, gjorde oss till något annat än det. Det gladde mig i går, mitt i sorgen.

Och glad var jag naturligtvis, långt mer än glad, över det som är en kärna. Min familj. Min man. Mitt barn. Min kärna som firade mig som en prinsessa. Tacksamheten över att vara på den här sidan, där jag är en mor. En mor som får frukost på sängen, får gåvor, får njuta av att vara en mamma under solen.

Tacksamheten över att en del av de kvinnor som väntat länge, länge, på att få fira, att de fick fira en första gång i går.

Och i tankarna de som fortfarande väntar. Också de som inte längre ens får vänta. I tankarna finns ni.

1 kommentar:

  1. Och så gråter jag igen. Fina, fina, kloka du.

    SvaraRadera