Ni vet de där stunderna då universum inte bara knackar på axeln, utan verkligen slår med stora hammaren. Skriker i versaler, hej dudette, jag har ett ärende.
Jag var med om ett sådant ögonblick i fredags då vi satt i bilen, på väg till farfar Toivos begravning. Efter dagar av grått, vått och sorgtunga moln satt jag plötsligt i ett solsken, milt och otroligt vackert. Med denna sol i mina ögon hör jag helt plötsligt Blue Oyster Cult spela på radion, Don't fear the reaper.
Det kändes bra.
I går kväll kunde jag konstatera att de nyss bortflugna i den egna familjen har fått sällskap av Lou Reed. På något vis känns det också bra, trots att varken min mor eller farfar Toivo kanske var Reeds största anhängare, att de hänger tillsammans någonstans just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar