tisdag 25 januari 2011

Näthatet - den nya formen av stalking

Peppe skrev om det här här om dagen, idag skriver Ebba von Sydow om sin egen upplevelse av näthatet här.

Jag är i den lyckliga situation att jag inte stött på näthatet personligen. Jag tror att det hänger ihop med att jag är en liten bloggare, med en krets läsare jag kan tycka att jag känner. Då man blir stor som bloggare, då dyker oftast idioterna också upp. Näthatarna, som i mitt tycke rätt randomly börjar hacka ner på och hata någon viss bloggare, ser ut att bara vilja haka på någonstans där det uppenbarligen finns en person som många människor ser ut att uppskatta.

Jag har varit utsatt för en riktig stalker en gång, det hänger ihop med min tid på TV. Att synas på tv var väl förr det som stora bloggar är idag, sådär mätt i popularitet?

Tillbaka till min stalker, han (jo, jag vet vem han är, han stalkade med namn och foton (tyvärr)) började smått genom att skicka brev till mig på min dåvarande arbetsplats. Det var mer eller mindre cuckoo brev, ofta tio-tjugo sidor långa grejer. Han beskrev allt från sin kärlek till mig, till sitt hat han kände för att jag ignorerade honom och vilka våldsamheter han tänkte ta till för att jag ignorerade honom.

Jag gick till polisen då jag fick det första brevet på min dåvarande hemadress. Där gick min gräns. Vid att han visste var jag bodde och att han när som helst kunde förverkliga det han skrivit om och att det inte bara gällde mig längre.

Jag gick till polisen. Med en svart sopsäck full med brev och min redogörelse.

Efter många om och men så fattades det ett beslut om besöksförbud, som om också innefattade postgången.

Det tog ett tag, men, det lugnade ner sig. Nu har jag - och min familj - fått vara i fred.

Så, där Ebba lite matt undrar om det finns något hon - eller någon annan kan göra - och själv svarar att det inte finns något man kan göra, så håller jag inte rikigt med.

Det finns en gräns, det måste finnas en gräns. Om ingen annan sätter den, så sätt den själv. Att polisanmäla kanske inte gör någon direkt skillnad, men, det är du som markerar och drar dina gränser - att det som händer är fel.

4 kommentarer:

  1. Brukar tänka på det ibland. Tänk om det finns någon om hatar mig på riktigt. Int bara så där "gud du är irriterande" utan "du är så irriterande att jag vill dig illa". Men då blir jag mörkrädd och tänker inte mer på det.

    SvaraRadera
  2. Det finns en gräns - men sedan är det en annan sak om juridiken hänger med. Jag har ingen stor blogg, jag har bara haft oturen att kommunicera med fel människa på en nätcommunity. En kontakt som verkade lika harmlös som alla andra jag pratade musik, livsfunderingar och filmer med på den där communityn. Tills han började skriva allt längre meddelanden, tills det dök upp en allt mera desperat underton i dem. Jag bad honom sluta, och han tog en paus på ett par, tre veckor. Det visade sig att han hade tagit reda på vad jag hette (tog mig evigheter att lista ut att han tydligen lusläst alla min foruminlägg och hittat en länk som ledde till en recension jag publicerat under eget namn). Förra hösten dök han upp hemma hos mina föräldrar och frågade efter mig. Jag vet inte när jag sist har varit så panikslagen som när mamma ringde och berättade det. Mannen i fråga hade tagit sig hem till mina föräldrar från norra Sverige för att fråga efter mig.

    I mitt fall har det inte förekommit några hotelser, däremot en uppsjö av kärleksförklaringar. Mannen i fråga var övertygad om att vi skulle gifta oss, detta trots att jag sedan 2005 inte haft någon som helst kontakt med honom. Däremot läste han in dolda budskap till honom i mina blogginlägg, och skrev kommentarer långa som sju svåra år. Har fortfarande 185 icke-modererade kommentarer som han har skrivit och som jag inte vill ta bort om jag skulle behöva dem som bevismaterial.
    Efter att han kommit hit till Finland och sökt upp mig gick jag till polisen. Jag fick ge en redogörelse, lämnade in en del utskrivna kommentarer, och fick sedan höra att i juridisk mening har han inte gjort något olagligt. Polisen jag pratade med föreslog att jag skulle sluta blogga - det var den enda åtgärd han kunde komma på. Jag blev så arg - som om inte den här mannen redan har begränsat mig genom att jag måste fundera över vad jag skriver på bloggen - inte bara vad jag vill att andra inte ska veta om mig utan vad jag specifikt upplever viktigt att han inte vet - och genom att jag oroade mig för att möta honom när jag gick utanför huset, oroade mig för vad han var kapabel till.
    Jag vet inte om vissa tycker att det äör harmlöst med såna här typer så länge de bara kommer emd kärleksförklaringar, men jag tycker inte att det är harmlöst alls. Det är så uppenbart redan genom det han skroiver att han är psykiskt obalanserad, och jag litar inte på att han är ofarlig bara för att han inte delger mig hotelser.

    Nå. Nu har jag inte fått några nya kommentarer av honom på ungefär ett års tid, och jag har börjat hoppas att han har tagit livet av sig eller liknande. (Det här låter ju helt fruktansvärt, men det skulle vara så skönt att veta att han inte existerar längre.)

    Jag tänker inte säga att man aldrig kan vara nog försiktig på nätet, för det är inte det som det handlar om. Det handlar om något annat - om att psykvården inte är vad den borde vara, om problematiken med sjuka människor som inte själva vill ha vård, om en flathet hos lagstiftare och poliser och om paradoxen i att polisen inte riktigt kan göra något innan förövaren har blivit förövare - genom att göra mig illa.

    (Ursäkta anonymiteten, men jag är fortfarande paranoid av mig när det gäller den här typen. Känns som om han kan koppla det här till mig.)

    SvaraRadera
  3. Jag tycker definitivt man ska polisanmäla!

    Det att man visar sig själv på tv eller genom en blogg betyder inte att man är en piltavla som folk får använda som ett mål för sina frustrationer.

    SvaraRadera
  4. Linn - ja, det är ju inte en favoritsysselsättning precis, att försöka lista ut om det finns någon som tycker illa om en och om det finns, försöka gissa sig till vad den personen tänkte göra med den avogheten.

    Och du som skriver anonymt, det skulle jag också ha gjort i det här fallet. Fasiken, vilken historia, en obehaglig sådan. Det gläder mig förstås att det för stunden ser lugnt ut gällande blådåren, men vilken idiot? Enträgen dessutom.

    Jag blir inte överraskad, men arg ändå, över polisens reaktion - och förslag på lösning. Det är just det som kan göra mig så arg, att vi som är normala (vad det nu sen innebär), rätt snälla, friska och hyggliga - att det är vi som skall begränsa oss, att det är vi som skall dra oss tillbaka. Jag håller med dig om att felet ligger på annat håll, eller andra håll - det är något strukturellt som går fasansfullt fel då cuckoon får gå lös på "vanligt folk". Att det dessutom är juridiken, polisen och samhället som avgör var våra gränser går, det finner jag också problematiskt.

    Jag hoppas du får fortsätta vara ifred. Att grönsaken vilar i frid.

    Sabrina - just det! Man skall inte bli bestraffad för att man lever det liv man valt att leva (såvitt det är ett lagligt sätt man för sig på då).

    SvaraRadera