Var hälsat nya år!

Jag inleder det nya året genom att konstarera att det som nu skall ätas upp, det är maten som finns i kylskåpet, skafferilådan och lite här och där i vårt hus. Listan är lång; potatissallad, kokt potatis, knakisar, en ansenlig mängd frukt och en oroväckande stor hög med bröd. Jag är redan nu lite hysterisk över en burk med grädde som står i kylen och viskar att den luktar lite illa.

Samtidigt har en gammal fundering dykt upp, den dyker upp då stora nöjeskvinnor och -män går ur tiden. Det finns oftast en hel del material samlat på dessa underhållningsmästare och tidningarna, radio och tv plockar fram dem då mästarnas tid är utmätt. Jag har alltid funderat på hur det känns för de anhöriga att se till exempel Kari Tapio på mer eller mindre varje tv-kanal samma dag och dagarna efter hans frånfälle. Det känns säkert fint att kunna ta fram materialet då den värsta sorgen lagt sig, men, genast dagarna efter? Ja, jag undrar alltså hur det känns, i och med att jag själv kan känna ett visst vemod inför en dokumentär om just Kari Tapio.

Med dessa tankar inleds alltså det nya året, sur grädde och Kari Tapio.