Från f-mamma till a-mamma

Lovade återkomma med en del av den känslostorm den här praktiska förändringen, utvecklingen från f-mamma till a-mamma, inneburit för min del.

Först av allt, det att Shorty nu är vår, det är det finaste som hänt oss. Det är, alla dagar, så fint att jag har svårt att tro att det är sant. Att jag och vi kan vara så tursdrabbade, att just vi tre träffades, blev en familj och kommer att fortsätta att vara en familj.

Med detta konstaterat, vill jag ändå erkänna att det känns lite vemodigt att min era som fostermamma är över för denna gång. Jag har svårt att beskriva exakt varför det känns vemodigt, men det hänger dels ihop med att det har varit den lyckligaste tiden hittills i mitt liv, samtidigt som jag tycker förvärvet som fosterförälder är fint.
Jag har helt enkelt tyckt om att kunna konstatera att jag inte bara är mamma, utan också fostermamma.

Det är kanske den känslan som efter glädje, lycka och rus, har överraskat mig mest.

En fråga jag fått rätt många gånger efter att adoptionen gått genom, är om vi nu får bryta kontakten med Shortys biologiska släkt. Jo, man kanske fick det om man ville, men det kommer inte vi att göra. För vi vill fortsätta upprätthålla den goda kontakt vi har med det som är Shortys bakgrund. I detta nu tror jag alldeles bestämt att det är för allas bästa, i synnerhet Shortys.

Som jag redan konstaterat i några tidigare inlägg så är övergången från foster- till adoptiv- inte särskilt enkel att utföra i praktiken. Även om jag är rätt blankett- och myndighetssmart, så är det här en djungel där vi hämtar, söker, fyller i och väntar på papper vi inte ens visste att vi borde vänta på. Instanserna vi har att göra med är 10-15 till antalet och det är en snårig djungel. Fortfarande, det är ju för det allra bästa det här pappersarbetet görs, men, jag kommer att vara glad den dag det här pappersarbetet upphör.

En av de bärande orsakerna till varför vi önskade få adoptera Shorty, vi hade alltså absolut inga problem i vår situation som fosterfamilj, var enkel. Om det hade hänt mig eller min man något, så fanns det inget som egentligen band Shorty till oss. I värsta fall skulle Shorty, i fall av olycka för vår del, ha landat på barnhem. Allt för att vänta på en ny familj. Tanken på att vi, och alla Shorty känner via oss, bara skulle försvinna och den lille inte skulle ha en aning om vart och varför vi försvann har varit tung att tänka.

Och, som avrundning. Jag är uppvuxen i en familj med tre olika efternamn (då de var som flest) - och det är därför jag en gång i tiderna bytte efternamn. För att jag önskade att alla i det här teamet skulle heta samma sak. Trots att det är en pyttedetalj, så är jag alltså nu glad över den enkla lilla saken att Shorty nu är en Röman Jr.

Det här är nu några av de tankar den här omställningen har fört med sig. Känner jag mig själv rätt, så lär det blir flera.