Ok, nu skall jag skärpa mig, jag tänkte försöka bevisa att jag skriva om något som inte blott handlar om barn.
Jag var ut till stallet igår (ja, ibland rör jag pikilite på mig) och lyssnade på Radio Vegas A-17 under färden. Ett av inslagen handlade om arbetsmarknaden idag, hur annorlunda arbetslivet ser ut för oss om och då man jämför med våra föräldrars dito.
I all dess korthet så innehöll inslaget information om att snuttjobbandet lett till sämre arbetsförhållanden i synnerhet för kvinnor. Vilket leder till att kvinnor är de som omutbildar sig, inte bara en gång utan flere gånger. Vidare så uttalade sig experten, professorn som grävt i ämnet, och han sade att det som krävs för att man skall klara sig i arbetslivet idag, det är att man skall tycka att det är okej med förändringar och så skall man klara av att leva i ovisshet. Att jobb som pågår måndag-fredag, 0800-1600, att de egentligen inte finns längre.
Och, i samma inslag intervjuades två kvinnor som omutbildar sig som bäst. Målet var, förutom den nya kunskapen och examen, för denna kvinnor ett arbete måndag-fredag, morgon-eftermiddag och inget kvälls- eller veckoslutsjobb.
Ekvationen går inte ihop, eller hur?
Med några små blygsamma år på nacken som förman och chef kan jag säga att förändring och ovisshet är något jag klarar. Och jag kan också säga att jag tidigare minsann inte haft något emot att jobba kvällar, helger, långa dagar och what not. Men, det jag inte vet i denna dag, det är om jag kommer att palla för samma krav då jag återgår till ett förvärvsarbetande.
Tanken på att åka iväg på jobb innan den lille ens öppnat ögonen och göra comeback då han redan sover, den känns - otrevlig. Samtidigt skulle jag vilja kunna jobba som tidigare, för att försöka bidra till att det här inte bara skall behöva vara en kvinnofälla.
Hur resonerar ni, gällande ständiga förändringar, ovissheten och regelbundenheten kontra oregelbundenheten?
jag har som du gjort och känt det. Var för övrigt 29 då jag fick min första fasta tjänst och då hade jag varit aktiv i arbetslivet i tio år. Jag tycker inte att det är okej att leva i stämndig ovisshet, men det hemska är att man vänjer sig.
SvaraRaderaIntressant ämne! Kommentaren jag skulle vilja ge, skulle bli för lång tror jag. Så jag fattar mig kort och ger dig ett välmenande råd. Gå inte tillbaka på jobb innan du känner 100% för det. Tiden när barnen är små är kort och går extremt fort. Den tiden får vi aldrig tillbaka. Jämställdheten kan vi också jobba för genom att ge våra barn goda värderingar :)
SvaraRaderaJag är trygghetsnarkoman. Jag vill ha ett regelbundet arbete, månadslön, trygga villkor, kontinuitet. Ska jag välja mellan familjen och arbetet så går familjen först, alla gånger. Jag är så ohipp som man kan bli ur arbetsgivarens synvinkel. Lyckligtvis har det gått bra ändå, för jag har alltid varit statligt/kommunalt anställd och alltid känt att mina arbetsgivare har varit förstående och lyhörda i den här frågan. Men det varierar säkert rätt mycket i olika branscher.
SvaraRaderaJag sade upp min tillsvidareanställning för jag höll på att gå under av pendling i samma veva som vi var i barnlöshetsträsk med massa tuffa behandlingar. Jag trodde att jag skulle vilja vara hemma lääääänge när sonen äntligen kom, men jag är inget hemmafruämne. Nu hankar jag mig fram på korta vikariat. Sedan mars -10 har jag hunnit med 3 vik på 2 arbetsplatser och det sista går ut siste mars. Hade jag haft stabilare jobb hade jag gått ned i tid, men nu känner jag att jag måste visa god vilja för att snyta vatten ur sten och hitta nytt jobb igen. Sonen trivs oerhört väl på dagis, så det är en tröst när man missar mycket tid. Jag skulle bli galen att vara heltidsledig med honom (snart 2) för vi bor inte på barnrikegata med många hemmaföräldrar, utan jag blev rätt isolerad när jag var föräldraledig.
SvaraRaderaVi har bekanta som låter "frun" vara hemma med vårdbidrag och skaffar nr 2 tätt för att hon ska slippa jobba emellan. Man ska inte döma, men jag undrar vad det ger för signaler till dottern...
Det är verkligen intressant att höra, läsa era kommentarer. Vi pratade om det här med ett par vänner igår, och det är märkligt att det är ett så laddat ämne - vi kom in på området "när börjar man jobba efter att man blivit mamma".
SvaraRaderaJag märker att jag ofta säger att jag vill vara hemma så länge som möjligt nu med Shorty, i och med att det kan hända att det är enda gången jag kommer att vara hemma med barn. Jag vet inte om jag säger det för att ursäkta mig eller vad det handlar om.