lördag 19 mars 2011

Med rätt att vara arg?

Situationsdiktaren, Lotta, skriver ett inlägg om boken "Utan". Jag läste inlägget redan igår och skrev en kort kommentar och trodde det var det.

Men, jag märker att inlägget kommer tillbaka hela tiden och måste skriva av mig.

Lotta säger att hon känner att hon är lite på kant med boken redan nu, det efter en grej som Kyrkpressen skrivit om boken, det med ett par skribenter intervjuade. Lotta skriver också att det säkert inte är kosher att skriva att man redan nu är lite irriterad på boken, men det tycker jag visst att det är.

Och vill just därför skriva ner mina egna tankar om ämnet.

Jag citerar Lotta;

Men ändå är det något som lite gnager i mig då jag läser intervjuerna med de medverkande. Ibland känns det väldigt aggressivt. Och det kan jag bra förstå. Att man är arg. Men jag känner inte att de barnlösa har rätt att vara arga på mig. Bara för att jag har barn. Alla vi som har barn är också olika. Endel har valt det. Andra inte.

Nu är jag inte en av dem som är intervjuad. Och jag har inte ens läst hela Kyrkpressen-grejen. Så, det jag skriver gäller, i det här fallet, bara mig själv.

Jag var ofrivilligt barnlös i sisådär fyra år, vilket är en relativt kort tid.
Redan före det, innan det visade sig att vi inte fick biologiska barn, hade jag fått frågan ställd många gånger, skall ni inte skaffa barn snart? Det var inte en laddad fråga innan jag insåg i vilken situation vi var, men, lika lite uppskattade jag frågan också då.

Under tiden som ofrivilligt barnlös fortsatte, i mina ögon, alla andras liv naturligt och de flesta fick barn, de som ville i alla fall. Jag har fått se syskon, vänner, bekanta och kolleger få barn. Jag har skruvat och fixat med tidtabeller så att de som har barn skall kunna semestra då dagisar är stängda och jag har hört en och annan story om hur jobbigt det är att ha barn, och nästan lika många berättelser om hur underbara barnen är.

Under denna samma tid duggade frågorna över mig - om barnskaffandet - minst lika tätt och i en del fall fick frågorna en mer eller mindre desperat underton. Jag blev till och med gratulerad för familjetillökningar som bara existerade i gratulanternas egna sinnen.

Samtidigt som jag gick på tunga behandlingar, som misslyckades, samtidigt som det inte var den gladaste elefanten som snurrade omkring i vårt vardagsrum, samtidigt som jag fösökte jobba normalt, samtidigt som jag i de flesta fall faktiskt var glad över de barn som kom till de familjer där de var hett efterlängtade eller glada överraskningar.

Visst fasiken var jag rosenrasande arg. Arg sådär att jag ville sparka imaginära katter i väggen. För att allt, i det här specifika fallet, gick käppsnett åt helvete, många gånger om. Men, mer än vad jag var arg var jag leden, kände mig misslyckad och mest av allt var jag djupt olycklig.

I och med att jag in i det sista inte ville göra mitt onda till alla andras onda, så blev det rätt mycket att släpa på. Och med allt det släpandet, år efter år, så, fast det kanske känns litet och orättvist i någons öga, så kunde faktiskt ett julkort med fel motiv få mig att gå i flis.

Nåväl, nu är jag ju i en helt annan situation, i den situation jag upplevde att alla andra fick vara och jag var utanför. Grupp eller individ, men mamma får jag vara nuförtiden. Att det inte är lätt att helt plötsligt bli mamma efter att inte ha kunnat bli det under många års tid, att det också kan innebära ett utanförskap, det är en helt annan historia.

8 kommentarer:

  1. När började det på riktigt göra ont sen när ni började försöka få barn? Ett år, två år..? Jag känner stress över situationen nu på vårt andra år som ofrivilligt barnlösa men det tar inte ont att träffa vänners barn eller berätta att vi måste påbörja ivf-behandlingar.

    Mia

    SvaraRadera
  2. Fast fyra år är nog en sjukt lång tid att vänta. Jag tycker inte att tonen i boken var aggressiv, jag blev faktiskt så ledsen att jag själv grät en skvätt lite här och där. Den fick mig också att känna mig egoistisk och ganska dum som gnällt över hur TRÅKIGT det var att vara gravid.

    SvaraRadera
  3. Jag förstår dig och andra mammor utan barn. Känslorna man känner är inte rationella, varför sjutton får den där barn och inte jag kan man tänka. Par som säger att barnet är ett misstag kan få vem som helst att gå sönder, när det enda man vill är ha ett barn. Det behövs så lite, någon som klagar på barnen, som sänder sockersöta julkort osv, det är droppen som får bägaren att rinna över helt enkelt.

    Nu har jag varken läst boken (ännu) eller är utan barn, men jag minns hur det var då vi försökte få Harald för tio år sedan. Med facit i hand kan man ju tycka att jag inte har rätt att uttala mig i frågan eftersom jag fick Harald och sedan ytterligare två barn. Men då, då när jag inte visste om jag alls kan få barn och månad efter månad får man den förhatliga mensen, då vet man vad längtan är och vad den gör med en.

    Dessutom hade mina föräldrar svårt att få barn, de försökte i sju år med olika metoder och behandlingar, de skulle just ställa sig i adoptionskö då mamma blev gravid och av någon anledning sedan ändå fick fyra barn. Sju år av längtan är en lång tid men det är också ett halvt år då du inte vet att det bara är ett halvt år.

    SvaraRadera
  4. Jag var först med och blev sen utan..dvs det första barnet kom oanmält och icke planerat..men det var SEN som det svåra började..
    Och det är också svårt. Att det plötsligt inte funkar sen, då det en gång gjort det.
    Men för mig har det hjälpt att vara väldigt öppen med mina svårigheter. Inte åt hela världen, men åt mina närmaste.
    Och att bara välja bort att lyssna på de lyckliga mammorna och papporna de dagar det varit för svårt. Gått bort från diskussioner och stängt öronen. Eftersom jag ändå insett att de har all orsak i världen att vara stolta.
    För det är inte så där bara att få barn. Det är verkligen ett mirakel!

    SvaraRadera
  5. Jag var arg, arg, ARG så ofta. Med tjat utifrån i över fem år ang om jag inte ska "skaffa" barn snart och okänsliga frågor om mitt och makens sexliv (som det faktiskt handlar om) så blev jag grymt arg. Arg för att folk inte kunde vara lite mer finkänsliga. Arg för att jag inte blev gravid då jag väl ville bli det. Arg för att jag kände mig så oerhört ensam i kampen. Arg för att det var norm att få barn och jag inte kunde uppfylla den.

    Oftast var jag arg på världen i stort. Men inte sällan blev jag arg på specifika kollegor, vänner, familjemedlemmar, mammor och pappor. Och just andra föräldrar vill ofta ha med barnlösa i "barnträsket" och då blir frågorna många och ingående. Då var jag arg på mammor just för att de hade barn. För att de inte förstod bättre hur jobbigt det var att stå utanför (för vissa). Då var jag arg på pappor, kollegor, familjemedlemmar och andra för att de inte kunde ta två steg tillbaka och bara skippa i att jämt prata om sina barn, om det fantastiska med föräldraskapet, om det urtråkiga med barn och allt som har med barn att göra.

    Jag är fortfarande arg ibland. På de som inte alls har förståelse. På de som jämför sina 6 månaders längtan med 4 års daglig kamp. Jag skulle aldrig i mitt liv jämföra mig själv med nån som kämpat i 2 år, 4 år eller framförallt ännu fler år. Varje kamp är olika, men ju längre tiden går desto större blir desperationen och utanförskapet. Jag blir arg på frågorna om det inte är dags för barn nummer två trots att nummer ett kom för bara ett år sedan. Jag blir arg på att det är så viktigt att ens veta vad mina familjeplaner är för jag vet inte vad som gör frågeställaren nöjd. Jag vet att jag är nöjd just nu, men frågan om syskon gör att jag får dåligt samvete och får barnlöshetsångest igen. Det vill jag inte behöva ha.

    /Uniflora

    SvaraRadera
  6. Wow, det hade aldrig ens slagit mig att Utan skulle kunna väcka kontrovers! Jag tyckte bara att det var oerhört bra att ämnet äntligen tas upp.

    SvaraRadera
  7. Vet du, Maria. Det hade inte jag heller. Och det känns onekligen konstigt att det startade från mitt inlägg innan jag ens läst boken.

    SvaraRadera
  8. Utan att ha läst boken kan jag säga att boken redan väckt tankar hos mig också. Detta kanske beror på de långa diskussioner genom tiderna om barn eller utan barn jag haft med vänner som är just med eller utan barn. Just dessa klassificeringar och grupperingar är ju inte bra, alla är inte lika och resonerar inte lika men jag tycker det viktiga är att boken väcker folks tankar och förståelse för att folks liv och förutsättningar är och ser olika ut. Man behöver ju inte haka upp sig på enstaka "händelser" som julkort etc utan mera ta det som att man ibland kanske skall tänka efter lite vad man kläcker ur sig...
    Speciellt äldre människor är ganska rakt på sak (tänker på min egen mommo) med att säga att "skall ni inte skaffa barn" "nog skulle du behöva en egen bebis" osv osv...speciellt efter att man gift sig så hör det ju till med barn för deras generation...men det som jag själv kan förvånas över är typ arbetskompisars kommentarer vid situationer där allt bara blir så pinsamt...? Då jag själv var gravid och det VARJE dag diskuterades och det i samma sällskap satt personer utan barn...jag som då var ganska känslig hade jätteilla att vara över det eftersom min kompis för tillfället genomgick ivfbehandling och jag trots mitt ljuva tillstånd var så starkt medveten om hennes kamp och hade mina aningar om att det blan mina kolleger även fanns sådana som kämpade. Då insåg jag nog också det hur man mittiallt blev del i mammadiskussionerna vare man ville det eller ej, förlossningshistorier (gärna skräckhistorier) vagnar, förlossningssjukhus, smärtlindringar etc etc...det blev för mycket för mig också!Men visst har slanten två sidor, att ha barn innebär nog också att man ibland, även om man vill göra karriär, får se tjänsten gå till en man "eftersom du ändå måste vara hemma med sjuka barn"...

    SvaraRadera