Först av allt en varning, det här inlägget är möjligt att läsa som ett inlägg som blott halsstarriga mammor kan skriva.
Ni vet det här med att allt är så mycket större, farligare och värre om natten? Att en till och med liten sak kan vara oöverkomligt svår då just den tanken råkar få en fatt just då det är natt?
Det hände mig - och oss - i natt.
I och med att det är den lilles premiär i kräklandet har jag varit oerhört uppmärksam på vad han äter och vad han dricker. Eller, det motsatta egentligen. Vad han inte får i sig.
Nåväl. I natt, då den lille vaknade, lyckades jag få totalspader - och smitta av mig på alla andra i samma rum - då den den lille inte ville dricka. Allt från faktum som att han måste ha otroligt ont till att han håller på att torka ut, att han inte alls sover, utan håller på att falla i koma var tankar som åkte omkring i mitt huvud.
Nu, då solen lyser, inser jag att den lille högst antagligen var trött. Att han ville sova, dricka kom rätt långt ner på hans to do-lista mitt i natten.
Men, i nattens svettiga, angstiga timme, så inser jag nu, om jag inte gjort det tidigare, vad som avsetts med frasen "att få barn, det är som att börja leva med hjärtat utanpå kroppen".
Ah, tack! Detdär med hjärtat utanpå kroppen är en bra beskrivning.
SvaraRaderaSjälv brukar jag säga att jag blev dödlig i och med det att jag fick barn. Före det var jag förstås odödlig på alla plan, jojo.