Med rätt att vara arg?

Situationsdiktaren, Lotta, skriver ett inlägg om boken "Utan". Jag läste inlägget redan igår och skrev en kort kommentar och trodde det var det.

Men, jag märker att inlägget kommer tillbaka hela tiden och måste skriva av mig.

Lotta säger att hon känner att hon är lite på kant med boken redan nu, det efter en grej som Kyrkpressen skrivit om boken, det med ett par skribenter intervjuade. Lotta skriver också att det säkert inte är kosher att skriva att man redan nu är lite irriterad på boken, men det tycker jag visst att det är.

Och vill just därför skriva ner mina egna tankar om ämnet.

Jag citerar Lotta;

Men ändå är det något som lite gnager i mig då jag läser intervjuerna med de medverkande. Ibland känns det väldigt aggressivt. Och det kan jag bra förstå. Att man är arg. Men jag känner inte att de barnlösa har rätt att vara arga på mig. Bara för att jag har barn. Alla vi som har barn är också olika. Endel har valt det. Andra inte.

Nu är jag inte en av dem som är intervjuad. Och jag har inte ens läst hela Kyrkpressen-grejen. Så, det jag skriver gäller, i det här fallet, bara mig själv.

Jag var ofrivilligt barnlös i sisådär fyra år, vilket är en relativt kort tid.
Redan före det, innan det visade sig att vi inte fick biologiska barn, hade jag fått frågan ställd många gånger, skall ni inte skaffa barn snart? Det var inte en laddad fråga innan jag insåg i vilken situation vi var, men, lika lite uppskattade jag frågan också då.

Under tiden som ofrivilligt barnlös fortsatte, i mina ögon, alla andras liv naturligt och de flesta fick barn, de som ville i alla fall. Jag har fått se syskon, vänner, bekanta och kolleger få barn. Jag har skruvat och fixat med tidtabeller så att de som har barn skall kunna semestra då dagisar är stängda och jag har hört en och annan story om hur jobbigt det är att ha barn, och nästan lika många berättelser om hur underbara barnen är.

Under denna samma tid duggade frågorna över mig - om barnskaffandet - minst lika tätt och i en del fall fick frågorna en mer eller mindre desperat underton. Jag blev till och med gratulerad för familjetillökningar som bara existerade i gratulanternas egna sinnen.

Samtidigt som jag gick på tunga behandlingar, som misslyckades, samtidigt som det inte var den gladaste elefanten som snurrade omkring i vårt vardagsrum, samtidigt som jag fösökte jobba normalt, samtidigt som jag i de flesta fall faktiskt var glad över de barn som kom till de familjer där de var hett efterlängtade eller glada överraskningar.

Visst fasiken var jag rosenrasande arg. Arg sådär att jag ville sparka imaginära katter i väggen. För att allt, i det här specifika fallet, gick käppsnett åt helvete, många gånger om. Men, mer än vad jag var arg var jag leden, kände mig misslyckad och mest av allt var jag djupt olycklig.

I och med att jag in i det sista inte ville göra mitt onda till alla andras onda, så blev det rätt mycket att släpa på. Och med allt det släpandet, år efter år, så, fast det kanske känns litet och orättvist i någons öga, så kunde faktiskt ett julkort med fel motiv få mig att gå i flis.

Nåväl, nu är jag ju i en helt annan situation, i den situation jag upplevde att alla andra fick vara och jag var utanför. Grupp eller individ, men mamma får jag vara nuförtiden. Att det inte är lätt att helt plötsligt bli mamma efter att inte ha kunnat bli det under många års tid, att det också kan innebära ett utanförskap, det är en helt annan historia.