En bekant till mig berättade häromdagen att de kommer att flytta, att de drar några tiotals kilometer bortåt.
Och min reaktion är den samma som alltid, det börjar krypa under skinnet på mig, rastlösheten sätter klorna i mig och en ångest light lyfter sitt huvud.
Jag brukar reagera på samma sätt också då det handlar om annat än att flytta bohaget. Det kan gälla allt från att någon byter jobb till att någon annan byter partner.
Vid modiga, eller vardagliga beslut (som det ju ändå i grund och botten handlar om), som fattas av andra, så blir jag alltid lite ställd. Frågan ploppar upp, jag frågar mig själv om jag också borde göra något, alla andra verkar ju röra på sig.
Och nu är alltså inget av de ovan stående exemplen aktuella i mitt fall, men ändå.
Rastlösheten. Drastiskt eller mindre drastiskt, alla andra gör något.
Jag tror att mina känslor hänger ihop med att det inte är så pop i världen av idag att vara nöjd. Idag är det ju mer så att om du står stilla (eller är nöjd), då går du egentligen bakåt (eller fattar inte att du inte borde vara nöjd).
Terapeuten skulle säkert tillägga att mina känslor handlar om att jag inte är förändringsbenägen.
Jo och jag kan inbland tycka att andra tar förändringar i livet så lätt utan större stress...medan jag själv alltid vill planera saker o ting och ta reda på fakta...Men speciellt på våren blir jag själv rastlös och vill ha någon förändring i livet och något NYTT och resultatet är oftas en ny frisyr och nya kläder, lite mindre och lättare än en flytt...
SvaraRadera/Mamma till 2 småttingar
Jag är en trygghetsnarkoman. Har jobbat på samma ställe i 11 år och har inga planer på att byta arbetsplats, vill inte flytta... Och ibland känns det som om folk tycker att jag är lite konstig - man borde väl byta arbetsplats vart femte år eller så. Men jag trivs, så varför byta bara för förändringens skull?
SvaraRadera