Jag hänger med, på efterkälken som vanligt, i diskussionen om ett barn eller flere i familjen.
Själv är jag uppvuxen i familj med fyra barn, jag har två och ett halvt eller fem syskon, lite beroende på om man räknar ihop halvor eller ej. Så, jag har absolut ingen erfarenhet av hur det är att vara ensambarn.
Hur många barn jag skall ha, eller hur många barn jag önskade mig, det är nuförtiden en så främmande tanke, att jag inte ens vet om jag har en stark åsikt eller önskan eller ej. Den tid då jag ens kunde fantisera fritt om det här är så fjärran, det kom en del hinder och utmaningar på vägen, och nu är det mest ett rationellt planerande och beslutsfattande som kunde vara aktuellt i mitt och vårt fall.
Just nu vet jag inte ens vart jag skulle ta vägen med ytterligare ett eller flere barn i vår familj. Den outsinliga kärlek jag känner för det enda vi har, den lille, gör redan nu att jag håller på att explodera många gånger om. Hur skulle det då inte vara med ett utökat antal barn? Dessutom känner jag mig så otroligt välsignad och tacksam över att jag redan fått så mycket. Tacksamheten är på något sätt extra stor i och med att allt med, om och kring den lille har förlöpt så fantastiskt mjukt i alla kurvor. Redan tanken på att önska mig mer, den gör mig lite skamsen.
Men, om jag och vi utgick från att vi fick för oss att den lille "borde ha ett syskon eller två", så är det så otroligt mycket man, vi, skall ta i beaktande. Via hurudana vägar skall vi försöka få barn? I och med att de inte kommer ur min kropp, så är det foster- eller adoptivbarn vi önskar? Om det är adoptivbarn, önskar vi då inhemsk eller utländsk adoption?
Man kan oftast räkna med att de positiva detaljer ett syskon för med sig, att de är många till sitt antal. Men, omställningen är stor. Också då det gäller ett syskon på biologisk väg, men kanske än fler då det gäller syskon som anländer andra vägar.
Ett syskon via andra vägar, ja, bara tanken på det och själva förfarandet är en lång och delvis tung process. Och nu är det inte bara två fullvuxna som skall genomgå den processen, den lille skall genom samma mangel. Det som också påverkar en tredje person, det redan existerande barnet, är det kommande syskonet. Inte sällan kan det handla om rätt traumatiserade barn som skall anpassa sig till en ny familj. I fråga om ytterligare ett fosterbarn är det inte bara det nya barnet som kan vara krävande, också den biologiska bakgrunden kan kräva sin rätt, på olika sätt. I vårt fall skulle det alltså vara den lille som inte blott skulle få lov att anpassa sig till en ny situation som storebror, utan han skulle eventuellt få lov att stå ut med allt det andra också.
Jag vet inte riktigt vilken slutkläm som kunde passa, kanske jag bara skall konstatera (än en gång, suckar ni säkert) att jag är så innerligt glad och tacksam över att den lille, som just nu ligger och sover med rumpan i vädret, att han landade just i vår familj.
Förstås älskar man det första barnet mest för sedan räcker kärleken inte till de andra mer! NÅNÄ!!! Jag skoja bara! Du minns kanske att jag skrev om det här tidigare på min blogg, hur jag kände just sådär, hur ska jag kunna få ett till barn då jag älskar Harald så jag spricker, men kärleken har inga gränser, inga! Jag älskar Artur så jag spricker och jag älskar Saga så jag spricker, förstås! De är olika, mina barn, men alla älskade till max just för att de är de de är!
SvaraRaderaMan ska följa sitt hjärta och känna efter hur det känns, det som känns rätt för en kan kännas fel för någon annan. Och så förstår jag förstås att det är lite annorlunda i er situation, eller är det? Jag vet inte? Syskon är man ju även om det inte är biologiska...
Vi är i den lyckliga och lyckosamma situation att vi väntar nummer två, och jag diskuterade ganska snart efter nummer ett med min mor om utifall en nummer två kanske skulle vara aktuell, och då sade hon det jag tycker var det klokaste hittills: man ska inte ha fler barn om man inte själv väldigt gärna vill ha dem. Inte "skaffa" syskon åt ett barn för att det ska få ha syskon (som om dom bara kom när man önskar, liksom ...), inte få barn för att passa in i någon önskefamiljsutopi, inte för någon annan utan för sig själv, om man vill ha ett barn till, för sin egen skull, då är det bra med mer barn.
SvaraRaderaMamma har jobbat en del med barn som farit illa på olika sätt, och jag tror det ligger mycket bakom hennes sätt att se på saken. Och vi gläder oss väldigt mycket åt nr 2, jag för min skull och min partner för sin skull, och vår nr 1 förstår nog inget av det ännu. Jag hoppas givetvis att dessa blivande syskon ska ha lika mycket glädje av varandra som mitt syskon och jag har och har haft, men det är faktiskt sekundärt tills vidare.
Och, för att jag inte kan låta bli att kommentera Sonja: jag har en del kusiner som är adopterade, och jag var faktiskt vuxen innan jag förstod att det har någon betydelse. Att de har en bakgrund där de inte haft det så bra, och att de därför fick komma till familjer där de till all lycka haft det bättre (ingen av mina kusiner har blivit adopterad som spädbarn). För mig har de alltid varit bara mina kusiner, punkt liksom. Jag tror biologi har väldigt mycket mindre med släktskap att göra än vi tror. (Nu har vi ju helt samma föräldrar med mitt syskon, så egentligen "får" jag väl inte uttala mig i den här frågan; förlåt.)
Och oberoende om man vill försöka sig igenom en adoptionsprocess eller pröva på den emotionella berg- och dalbana som en gravid kvinna innebär, kvarstår faktum: om man gör det, ska man göra det för sin egen skull. För att ens famn är tom utan en till, eller hur man nu beskriver sitt behov av fler barn.
Ja, förlåt att det blev så långt.
Em
jag instämmer helt och hållet med kommentarerna här ovan, men vill ännu flika in en lite mer praktisk grej: nämligen hur olika uppväxter ens barn har.
SvaraRaderavi har ju 2,5 år mellan barnen och det är nog som om de tillbringat sin bebistid på olika planeter. den första hade vår alldeles odelade uppmärksamhet, det var lugnt och tyst runt omkring, det var oändligt mycket uppmuntran, det var sannerligen en stund i rampljuset.
nummer två hänger mest med under någon arm, det är ständigt en massa lekande, slamrande, skrikande runt omkring, det är sällan vi hinner ägna oss åt honom sådär helt och hållet, han är redan nu invigd i lekandets värld (med den första introducerades det ju andäktigt en åldersadekvat leksak åt gången) -han är en i flocken. medan den förste var en sorts japansk kejsare.
well, det var ju inte direkt det här ditt inlägg handlade om, men det var min omedelbara association. två pojkar, biologiska syskon, uppvuxna i samma hem. så totalt olika utgångslägen. knappast så att det ena skulle vara bättre än det andra. bara olika.
Fint skrivet, kaveri. Ska vi ses snart och prata. Med eller utan barn och skumpa. Allt funkar.
SvaraRaderaViktigast att lära sig i Lifvet är ju att kunna stanna upp och njuta av det man faktiskt har istället för att stirra sig blind på det man inte har. Alltid denna längtan efter mer, större, fler, bättre. Inget fel i det i sig, det är ju en drivkraft som för en framåt men det är viktigt att - som du - kunna njuta av den lilla sovande rumpan i vädret utan några vidare måsten eller borden. :)
SvaraRaderaHär var det kloka tankar i massor, både i ditt inlägg och i kommentarerna! Har jag sagt hur mycket jag gillar den här bloggen? Så här mycket!
SvaraRaderaAnyway. Syskonfenomenet blir lite intellektualiserat av att man kan påverka sitt barnalstrande mer än någonsin tidigare. Vi kan välja om vi har noll, ett eller flera barn (förstås med alla komplikationer och begränsningar i gott minne, men ändå i mycket högre grad än för säg 50 år sedan). Jag pratade mycket om nyttan med syskon förr, och sedan läste jag forskning som visar att syskon eller inte har liten inverkan på hur man klarar sig socialt. Då insåg jag att jag inte alls ville ha ett barn till för att jag egentligen såg det som så "nyttigt", utan helt enkelt för att jag vill ha just två barn. Livet har varit så generöst mot mig att min önskan är uppfylld, och tack vare din blogg har jag mer vett än jag annars skulle ha att vara tacksam för hur bra jag har det på den punkten!
Än en gång måste jag bara skriva det, jag måste ha de klokaste läsarna i hela världen. Tack för era kommentarer!
SvaraRaderaDet här är något som jag också har funderat väldigt mycket på - har alltid drömt om två eller tre barn. Men livet gör ju inte alltid som man vill och efter den adoptionsprocess vi varit igenom så vill och orkar vi inte traggla oss igenom en till, även om slutresultatet är just så fantastiskt som det är med vår tvååring.
SvaraRaderaMen tanken på att hela hans barndom skulle gå åt till en ny process - som realistiskt om vi vill ha ett barn från samma land, skulle ta fem, sex, sju år - får mig att må illa. Och tyvärr är det ju inte som med biobarn att man kan berätta för dem när man tycker det är dags. Nej, barnen ska höras och alltså berättas för när det kanske är år kvar och de inte förstår något om tidsbegrepp.
Och tacksamheten känner jag igen: hur kunde det bli så rätt som det är???