Hur ond kan man vara?

Häromsistens hade jag möjligheten att besöka ett barnhem.

Det var mer än ett hyggligt ställe, på fler än ett sätt. Själva huset andades god stämning, personalen verkade bra och barnen var, åtminstone i mina ögon nöjda och glada.

Jag fick bevittna ett par föräldrar som kom för att låna hem sina barn i ett par dagar. Först måste jag säga att såhär inför påsk, så har det förstås såtts påskgräs också på barnhemmet, dels för att titta på plats och ställe, men också för att kunna ta med sig hem till det andra eller tredje hem barnet också har. I alla fall, barnen som skulle åka hem med sina föräldrar i ett par dagar, förevisade stolt sina plantager och meddelade, med viss fråga ändå, underliggande, att påskgräset fick de ta med sig hem.

En av föräldrarna meddelade sonikt att här skulle minsann inget påskgräs åka hem. Föräldern ville inte ha det, vilket den samma föräldern också sade åt barnen.

Jag kan inte beskriva minen på barnen. Det går inte. Jag kan inte beskriva minen på mig själv, heller.

För långt mer än trettio år sedan, kommer jag ihåg att jag frågade om jag fick dammsuga. Jag tyckte det var roligt, på den tiden. Som svar fick jag ett "nej, du måste". Det meningsutbytet har - uppenbarligen - etsat sig fast i mitt minne.

Det är så lätt att göra barn illa - vuxna också, jo - men varför gör man det? Hur elak, fräck eller småsint är man om man inte ids få så mycket tumme ur rumpan att man ids ta emot ett påskgräs, en teckning eller what not? Om någon skall anses vara skyldig att göra den lilla goda gärningen, så är det väl föräldern / föräldrarna till barnet? Åtminstone i några år efter att man avlat det?