Ett ömt hjärta om vändagen

Fick ett av de finaste meddelanden på vändagen.

En vän skrev i ett meddelande på Facebook att hen, trots att åren går aldrig kommer att glömma det jag en gång gjorde för hen. Att allt det som var så hemskt som det kunde vara, tack vare en insats av mig byttes ut mot det som är och ser ut att vara det finaste. Att hen förlovat sig, kommer att gifta sig inom kort.

Min egen insats var, enligt mig själv, liten. Det jag gjorde var att jag frågade om hen verkligen ville fortsätta leva sitt liv på det sätt hen gjorde det då. Förminskad, rädd och ångestfylld. Pratade, lyssnade och såg hen bryta upp. Bryta det mönster hen fastnat i, byta ut det dåliga till något bra.

Jag blev så innerligt glad av meddelandet. Trots att mina egna göromål i ärendet var ringa, så känns det bra att veta att man bidragit till att göra åtminstone en människas liv bra.