måndag 18 augusti 2014

Saker man får höra

Jag lämnade er med ett fotografi på ett underbart barn i ett underbart landskap. Sen blev det sommar också för mig och det var så underbart, soligt och ljuvligt och också allt annat det kan vara i många och fina veckor.

Rubriken ja, vill man bekanta sig med fulingen vardagsrasism i sin egen vardag, då kan jag varmt rekommendera internationell adoption. Märker att jag till och med för mig själv försöker mig på bortförklaringar, försöker till och med försvara de människor som fäller ur sig huvudlösheter med det där gamla vanliga "hen är egentligen en jättefin person, men hen hade nu bara otur då hen öppnade munnen...". Då det egentligen handlar om allt från okunskap, fördomar till rasism.

Vad sägs om "Herre du milde så barnet ser kinesiskt ut?"
Ja, han är född kines.

Eller "Jag kokade lite ris så barnet ska känna sig hemma."
Ok, han äter både sill och memma. Han äter vad som helst för han är inte van att få tillräckligt med mat. Han fullständigt ger fan i om vi tror att det bara äts ris i Asien.

Favoriten, av en ytterst flyktig bekant: "Ja, vi har just ätit på kinarestaurangen, så vi doftar säkert så gott att barnet drabbas av hemlängtan."
Men, vad i fridens namn? Barnet har inte, har aldrig haft, ett hem i Kina som han längtar till. Han är precis lika mycket finländare som den person som lade ut texten. Ett barn på drygt ett år, ett barn som får stå ut med att vem som helst tycker vad som helst säger vad som helst. Bara för att barnet inte ser ut som den perfekta - och tydligen enda rätta - finländaren tydligen ska se ut.

Jag kan ännu idag glädjas över att barnet är så litet att han inte förstår vad som sägs. Och samtidigt konstatera två saker; att det finns mycket jobb att göra ännu (och var noga med hur ni röstar i alla demokratiska val) och att det alltid är bättre att vara tyst än att säga precis vad som helst spottet för med sig i mun.

20 kommentarer:

  1. Nä, men huh-huh - folk kläcker ur sig vad som helst... och vuxna människor som säger så där... man blir mållös.
    De bästa kommentarerna hittar man ju ofta på först efteråt... då vet man vad man borde ha svarat, men kanske bra ibland också att man åtminstone själv har en spärr.
    Kramar till hela familjen <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, och det är extrasvårt att säga ifrån då det är någon man känner.

      Radera
  2. Älska honom så mycket ni kan, så blir han förhoppningsvis immun! Den här typens kommentarer får man inte bara i Finland, utan över allt. Och jag håller med dig - rösta försiktigt och med eftertanke! Kramar till er alla, hoppas ni mår bra! Maria W.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är tyvärr något som inte tittar på gränser, det här fenomenet. Kram själv! Hoppas ni har det fint!

      Radera
  3. Hej! Har redan tidigare sagt tycker jag du uttrycker dig så bra, enkelt och elegant. I det här fallet tycker jag du tar saken lite för personligt. Det du beskriver upplever jag inte ett dugg rasistiskt, snarare som att människor vill vara vänliga och bemöta den lille väl, men kanske inte alltid vetat hur eller på vilket sätt du vill och förväntar dig att hen ska bli bemött. Mina verbala och spontana barn t.ex. kläcker nog ur sig vad som helst även då det är fråga om helt nativa finländare som har ett speciellt utseende eller sätt. Då brukar jag ta tillfället i akt och förklara att alla inte ser lika ut eller gör på samma sätt. Okunnighet säkert, men inte är de rasistiska eller har fördomar för det. En finländare född av kinesiska föräldrar är ju inte en helt dagligen förekommande sak, ännu, i Finland. Jag kan tänka mig att jag för att visa respekt,artighet och gästvänlighet skulle koka just ris om jag får kinesiskt besök. Sen vet jag andra adoptivföräldrar som tycker att det är viktigt att knyta an till landet där barnet föddes, just via ris eller vad helst förknippas med just det landet. Säkert jobbigt för er om ni upplever det så, men inte alltid lätt för andra heller att veta hur andra vill bli behandlade. Därför är det bra att du tar upp frågan så vet nu t.ex. jag att inte koka ris när nån från Kina kommer på besök. Hoppas bara att den gästen sen inte upplever mig rasistisk för att jag inte kokade ris åt dem. Kämpa på! Och fortsätt gärna upplysa oss med dina funderingar. Kram, Sussi

    SvaraRadera
    Svar
    1. I de här fallen har jag nog upplevt det sagda som förbluffande. Jag vet att de som sagt kommentarerna inte är fientliga eller rasistiska, men det de sagt, det är det. Enligt mig är de det. Men, uppfattningarna om kommentarerna är rasistiska eller ej, de går i sär - precis som du skriver. Fortsätter gärna skriva om det i kommande inlägg!

      Radera
  4. VAD FAN ÄR DET FÖR FEL PÅ FOLK?

    SvaraRadera
  5. Äsch nu försvann hela mitt tidigare försök till inlägg. Nå here goes: Jag trot att adoptivföräldrar har haft fördelen att få fundera på människors likheter och olikheter i den egna omgivningen och andra omgivningar. Därför ser man lättare orättvisor och hittar vardagsrasism. Många tror att de är fördomsfria och klappar sig på axeln för det, sanningen kan vara en annan. Jag har en kollega som riktigt skryter med sin egen fördomsfrihet men i följande mening kan hon konstatera att "mä vihaan ryssiä". Vad handlar det om, jo vardagsrasism! Människor som inte har fått möjligheten att på riktigt fundera över olikheter och orättvisor olika människor emellan ser inte den egna tankens rasism. Ok, det är sådant som man kanske kan lära sig men vad som skrämmer mig är följande: Att min kollega kan på ett möte högt säga som hon säger och ingen opponerar sig eller debatterar saken. Vardagsrasism, rasism var går gränserna och hur kan man åtgärda orättvisor om man inte talar om saken? Är det ok att tala så om det ryska folket men inte säga N-boll? Ju mera vardagsrasism lyfts fram desto mer kan människorna förstå varandra som människor. I motsats till att förstå varandra genom att gruppera alla till någon etnisk tillhörighet, med alla existerande fördomar. /Johanna (mamma till två mörkhyade barn)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du tog dig tiden att svara en gång till! Och tack för din kommentar. Jag håller med dig, även om man kanske varit lyhörd tidigare, så växer väl tentaklerna då man får ett nytt barn i familjen, ett barn som via sitt utseende kanske sticker ut ur mängden.

      Radera
  6. Mitt f.d. dagisbarn fick ett syskon från Kina i somras. Hens mormor förfasade sig och frågade mamman: Men vad ska ni göra sedan när kineserna kommer och tar över hela världen?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ursäkta, vad skrev du? På riktigt? Jag har inte insett att vi när en briserande bomb i familjen...

      Radera
  7. Vi avstod från adoption pga av korkade uttalanden i vår närhet. En kompis sambo satt t.ex. för ett antal år sedan på en fest och pratade om negerapor!?? Jag trodde att Sverige kommit längre, vi har ändå en hel del olika färgskalor i vår befolkning.... På global basis är det iaf mycket vanligare med ett asiatiskt utseende än nordiskt!

    Sen får jag kanske hålla med anonym ovan, att ibland är det okunskap och inte rasism som talar. Man vill så väl, men vet så lite ibland.

    Anonym A

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var en sak vi nog också funderade en del över, hurudana kommentarer personer med utländskt påbrå får i vår omgivning. Vissa väldigt kära och nära personer har under åren sagt rätt horribla saker och i en del fall har jag sagt till. Att jag inte tycker att det är okej. Beklagar att ni måste fatta ett så stort beslut på grund av era bekanta.

      Radera
  8. Auch. Säkert är en hel del välmenande, men ändå: försök tänka efter lite före. Är det ingen som undrar om ni lärt er kinesiska också? Så ni kan tala med ert barn alltså.

    Har du annars läst Astrid Trotzig? Jag tycker att hennes böcker om att leva som adopterad i det "fördomsfria" Sverige var mycket ögonöppnande. Rekommenderar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi har faktiskt fått den frågan redan, om vi ska lära oss kinesiska. En del personer vill - på grund av stor, egen, entusiasm, presentera alla också flyktigt bekanta kineser för oss.

      Tack för boktipset, ska definitivt läsa!

      Radera
  9. Jag läste din text högt för familjen. Pojkarnas ögon fylldes med tårar. Fasansfullt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sonja! Jag är glad att du använde texten, läste den för familjen - trots att den gjorde ont. Skulle det finnas fler som du, skulle det finnas mindre av det jag ovan beskrev. Fina du!

      Radera