måndag 8 augusti 2011

Shorty och de andra


Fua skriver fint om det i dag, vad som kan kännas bra med att ha barnen på dagis och vad som kan kännas mindre bra med att ha barnen på dagis.

Jag delar en del av "farhågorna" med Fua. Jag (märkväl jag, jag vet ju inte vad den lille kommer att tycka om de här grejerna) tycker att det känns lite svårt att det är någon annan som kommer att föda den lille om dagarna, det känns konstigt att någon annan skall lägga honom för dagssömnen och det känns främmande att det är någon annan som är på plats då den lille vaknar.

Det är stunder jag själv njuter så mycket av, det känns svårt att avstå från också dessa.

Jag trodde att jag skulle tycka att det känns konstigt att det är andra, både fullvuxna och barn, som kommer att delta i att lära den lille nya färdigheter, men jag tycker nu att det skall bli lite roligt att den lille får helt egna grejer, som han gör tillsammans med andra.

I mitt huvud finns förstås en massa blandade tankar som handlar om det jag inte egentligen vet något om. Det vill säga hur den här dagisstarten känns för Shorty. I svagare ögonblick (i mitt huvud) fantiserar jag ihop Shortys tankar och de går ut på att han tror att han är satt på dagis för att vi inte orkar med honom längre, att vi lämnar honom där för att inte komma och hämta honom och ja, så kan jag hålla på.

Men, om jag inte sagt det än, personalen verkar finfin och har fin kontakt också med Shorty, så jag vet att han är i goda händer och vi får veta om det blir något trubbel.

Den första dagen på jobbet var för min del ett enda stort, glatt återseende. Det är roligt att återse fina människor. Så, att jobba känns än idag mer än okej.

4 kommentarer:

  1. Jag vet. Känner igen de där känslorna. H var fem år då han började på dagis, stortrivdes från dag ett! Jag ÄLSKAAAR den här förskolan utropade han en dag viftandes med armarna. A började som två och ett halvt och grät i stort sett varje dag tills han fyllde sex och började förskolan. "Ja vill ju bala vala med dig mamma, vaffö fål ja int", glömmer jag aldrig... Då jag blev hemma med Saga fick han vara hemma så mycket han ville och han var hemma mycket. Barn är olika och upplever samma sak helt olika. Lycka till, jag tänker på er och alla som genomgår det här med dagisstart och avsked. Jag hoppas det ska gå jättebra för er.

    SvaraRadera
  2. Tack Sonja för peppet! Det går rätt bra, den lille var rätt nöjd och glad över gårdagen, dagis hade varit kul - Shorty lekte till och med med samma garage som ett par andra barn. Ja, det är ett under i och med att den lille tycker rätt illa om andra barn...

    SvaraRadera
  3. Jag minns dendär oron.
    Och jag minns också hur den släppte.
    Dels när jag märkte att krabaten tog hela dagisstarten softare än vad jag gjorde. Dels när jag insåg att hans dagmamma inte bara verkade trevlig, utan med tiden visade sig vara värd det förtroende hon får. Visst händer det smågrejer, blåmärken, han hade stoppat en snigel i munnen i ett oövervakat ögonblick igår (den lär inte ha smakat så gott och kom visst ut av sig själv), men inget värre än vad som skulle kunna hända hemma med mig.
    Det tar några veckor att nöta bort oron och få fullt förtroende, men sedan inser man att han (hemska tanke) på ett sätt har det roligare med sina kompisar än hemma ensam med mig och då känns det bra!

    SvaraRadera
  4. Höps, det är en lättnad att höra att det lättar. Det svåra inträffar nästa vecka, då skall den lille vara ensam på dagis för första gången. Men, också det kommer att gå bra!

    SvaraRadera