onsdag 17 augusti 2011
Inte rätt person att hjälpa dig
I listan över sökord som leder till min blogg ser jag att någon sökt på "mjuklandning dagis mammapappa".
Jag vet inte om jag är rätt person att hjälpa dig. Rapporten från Nickby denna morgon lyder som så; den lille har nu insett vad som händer då man kliver in genom dagisets portar. Att släppa greppet om fadern denna morgon hade varit ytterst svårt. Och tårfyllt.
Men, gällande mjuklandningen. Den lille tränade tillsammans med oss i två veckor, jag var med den första veckan. Vi tränade så att vi var med om händelserna både inne och ute, ibland förmiddag, ibland eftermiddag. Den här veckan går den lille ensam, efter dagssömnen plockas han upp.
En eloge till personalen på dagis. De ger väldigt tydliga signaler om hur de tycker att det är bäst att agera - och det träffar oftast rätt med vad vi också skulle göra.
Men lätt, det är det inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det som fungerade efter lite testande, det var att lungt krama om den storgråtande krabaten, säga mamma/pappa kommer och hämtar dig i eftermiddag, överräcka barnet till bekant dagvårdare, vinka hejdå i fönstret och gå iväg utan att vända sig om.
SvaraRaderaOch sedan få ett en attack av dåligt samvete där utanför, men veta att man i alla fall visade en lugn "normalsituation" och att gråten tog slut i samma stund man själv försvann ur synhåll.
Det värkande mammahjärtat lugnar sig inte fast man försvinner ur synhåll, tyvärr.
Höps! Tack, det känns bra att veta att det reder sig. Och att det smärtar mer i föräldern än i barnet.
SvaraRaderaMed mina 3 flickor var det lätt: in i dagis, kram. hej då och ut. Inget tjafs. Nån morgon kunde de visa lite sur min. EN gång kommer jag ihåg att Emma gallskrek och var helt hysterisk. Jag kramadde och gav kallt henne till dagtanten och sa "vi ses senare", stängde dörren och gick ut. Skakade som ett löv men efter 10 sek hörde jag hur hon redan skrattade där inne. Med Atte är det annorlunda. Man skall gå in med honom till salen, sitta i typ 2 minuter och sen är det OK att vinka hej då. Inga tårar och en glad kille vinkar i fönstret åt mamma. Har sett många barn som gråter då mamma/pappa går ut och så fort dörren stängs har barnet torkat tårarna och ögonen lyser som nådendals sol och så börjar de leka. Men stackars föräldrarna ser ju inte det. Ifall jag sett föräldrarna senare har jag brukat berätta åt dem om vad jag sett och de har varit så glada för då vet de att det inte är sååå farligt, sist och slutligen. Men alla barn och föräldrar är olika och det tar sig tid innan alla vänjer sig. Men bara barnet ser att han/hn inte har ett val utan att mamma/pappa bestämmer så tror jag det är mycket lättare för barnet också. Det blir nog bra Mikaela!! Carola
SvaraRadera