Inte längre utan

Jag har, under de senaste veckorna, också i överraskande situationer, stött på den text jag skrev i boken Utan.

Eller, jag har inte stött på själva texten, men jag har fått möta personer som läst texten och boken. Och så har jag fått lägga ut texten lite, om hur det var då och hur det är nu.

Det slår mig, i och med att de personer jag mött ofta blivit lite tagna av texten och historien, att jo, det är två otroligt olika historier i ett och samma liv, mitt liv. Det var ju så helvetiskt eländigt och vidrigt och hemskt och det blev ljusgult ljuvligt och underbart och varmt och lyckligt på det himlastormande sättet. De två olika världarna känns, nu i efterhand, så vitt åtskilda att jag alla gånger inte riktigt kopplar ihop dem.

Det har varit och är, så otroligt skönt att kunna säga det åt människor jag möter, i synnerhet människor som fortfarande är kvar på den där eländiga sidan, att det kan gå bra. Att det kan gå bra också på det sättet att man (jag) inte ens är bitter här på andra sidan.

Mitt under det där mest helvetiska eländet, skulle jag inte ha trott att jag skulle säga eller känna som jag gör nu. Att jag, ärligt, kan säga att det var värt det. All väntan, med allt den innehöll. Det var värt det.

Ok. Jag inser att fortfarande att det också finns "lättare sätt" att få barn, och det är ju fint. Men, skulle det "lättare sättet" ha fungerat, då skulle det inte vara Shorty som basar hemma hos oss just nu.

Så, det var värt det. Det var så värt det.