Jag har ridit sedan barnsben (hälsningar till Vasa Hubertus!).
Som barn och tonåring är det klart att jag drömde om en egen häst. Vi hade absolut inte råd med sådant tjafs. Ville jag rida fick jag ordna det på eget sätt.
I ung, fullvuxen ålder, red jag under några år bara sporadiskt. Det var så mycket annat som kom i vägen. Men, det fanns alltid en häst någonstans, en ridlektion, ett kort läger eller något annat dylikt. Men, inga tankar på egen häst, nej.
Nu har jag under några år ridit regelbundet. För ett par år sedan var jag på vippen att köpa en häst, i det samtal där vi skulle komma överrens om affären visade det sig att hästens ägare valde att ge hästen åt sin bror i stället, så det blev ingen affär.
Sen blev det (nå nej, det blev inte sådär bara) barn och keikkor och jag har landat på att det var tur att jag inte köpte egen häst i tiderna. Tiden skulle inte räcka till och jag har ett väldigt fint och fördelaktigt arrangemang med den häst jag nu få rida.
Men, idag får jag höra att en av mina absoluta favorithästar är till salu. Och det är något, kanske barndomsdrömmen, som spritter till i magen.
Tänk om.
Och jag tänker om, nej, pengarna finns inte (det är en väldigt fin - och dyr - häst) och tiden, den är än mer knapp.
Men, ändå - tänk om!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar