Shorty och de andra

Fua skriver fint om det i dag, vad som kan kännas bra med att ha barnen på dagis och vad som kan kännas mindre bra med att ha barnen på dagis.

Jag delar en del av "farhågorna" med Fua. Jag (märkväl jag, jag vet ju inte vad den lille kommer att tycka om de här grejerna) tycker att det känns lite svårt att det är någon annan som kommer att föda den lille om dagarna, det känns konstigt att någon annan skall lägga honom för dagssömnen och det känns främmande att det är någon annan som är på plats då den lille vaknar.

Det är stunder jag själv njuter så mycket av, det känns svårt att avstå från också dessa.

Jag trodde att jag skulle tycka att det känns konstigt att det är andra, både fullvuxna och barn, som kommer att delta i att lära den lille nya färdigheter, men jag tycker nu att det skall bli lite roligt att den lille får helt egna grejer, som han gör tillsammans med andra.

I mitt huvud finns förstås en massa blandade tankar som handlar om det jag inte egentligen vet något om. Det vill säga hur den här dagisstarten känns för Shorty. I svagare ögonblick (i mitt huvud) fantiserar jag ihop Shortys tankar och de går ut på att han tror att han är satt på dagis för att vi inte orkar med honom längre, att vi lämnar honom där för att inte komma och hämta honom och ja, så kan jag hålla på.

Men, om jag inte sagt det än, personalen verkar finfin och har fin kontakt också med Shorty, så jag vet att han är i goda händer och vi får veta om det blir något trubbel.

Den första dagen på jobbet var för min del ett enda stort, glatt återseende. Det är roligt att återse fina människor. Så, att jobba känns än idag mer än okej.