Fällor eller ett fritt val?

De stunder då jag sitter och pillar mig i naveln, kan jag konstatera följande;

- Jag, eller vi, bestämde genast då vi fick höra talas om den lille, att det är jag som först stannar hemma. Då jag återgår i ett arbete, har jag varit hemma i nästan ett och ett halvt år.

- Jag prioriterar de flesta gånger att stanna hemma, eller annars bara att hänga med den lille, trots att det finns en del galej och galenskaper att ta del av.

- Jag började jogga ifjol, trots att jag avskyr det.

- Jag har nuförtiden kort hår.

- Jag är absolut inte den som kan säga att jag lever precis det liv jag levde innan den lille anlände.

Lite beroende på ur vilken vinkel man studerar det ovan nämnda, kan man antingen säga att jag trillat i alla mammafällor som finns (minus den att jag skulle anse att jag klarar av detta barnet bättre än min vackrare hälft) eller att jag gjort som jag ville hela vägen.

I och med att mammafällorna (eller de fria valen) dyker upp med jämna mellanrum, i bloggar och annanstans, har jag funderat över vilket vårt, mitt, behov av att spegla mig mot andra egentligen är? På något sätt känns det trist att något så individuellt som ett föräldraskap så ofta skall jämföras, inte sällan genom klichéer och påståenden som inleds med ett "Du kommer att...".

Jag är den första att erkänna att jag också positionerar mig mot andra, till exempel i frågan om barn på naturlig väg eller barn på annat sätt. Om det är någon reda på mina tankar, så är det väl i alla fall en påminnelse, för mig själv, att det är svårt att låta bli att jämföra sig med andra, men att det är viktigt att inte tro att man är förmer.