Jag fick ett samtal jag väntat på en tid idag. Det var damen som koordinerar iväg små barn till olika daghem här i byn.
Som det ser ut nu, så landar Shorty en plats på det daghem vi önskat. Gott så.
Men, precis som Fua skriver här, så är det ju inte så att jag slår klackarna i taket precis.
Det är så otroligt delat det här.
Som jag skrev tidigare, så tar min del av föräldraledigheten slut nästa vecka. Den lille får plats på dagis från och med början av augusti.
De förvirrade, ostyrda, för mig obekanta tankar - ja, situationen är ju helt ny - som snurrar i mitt huvud är svåra att få ordning på.
En sak som känns svår, det är att det som just nu är 24 timmar i dygnet samvaro, undantaget några timmar nu och då, är att jag bara kommer att ha några timmar om dagen vakentid tillsammans med den lille. Det känns så futtigt.
Det som också bryr min hjärna är hur den lille tar in det faktum att han "bara är på dagis några timmar om dagen". Hur snabbt inser han att någon av oss nog kommer och hämtar honom varje dag? Att vi inte lämnar honom. Att de typer som också hänger på dagis är bra typer de också, vilket de förhoppningsvis är.
Att den lille äter lunch, är ute och leker och sover middag x 5 i veckan, saker vi nu gör tillsammans, att han gör samma saker men utan mig, tillsammans med någon annan, känns inte riktigt roligt det heller.
Dagiset har ett rykte om sig att vara riktigt bra. Jag ansökte om plats på det här dagiset tack vare det goda ryktet samt det enkla faktum att många av den lilles kompisar också går på just det här dagiset. Ironiskt nog har de flesta polarna antingen flyttat eller kommer att stanna hemma nästa läsår tack vare nyanlända syskon.
Just nu lever jag på hoppet, jag hoppas att den lille kommer att trivas så otroligt bra på dagiset att det skulle kännas som ett brott att hålla honom borta. Går det så, så tror jag att min väg tillbaka till ett jobb är betydligt lättare.
Det kommer att gå bra älskling, men det tar sin tid, Ha en jätteskön helg!
SvaraRaderaVilket dagis? Min Atte är på nickby dagis i trollebo gruppen. Han har trivats bra där och jag har med "gott" samvete gått på jobb. Tror faktiskt det är mammorna som har de värsta asbinens besvären :) Carola
SvaraRaderaÄr man tillräckligt liten verkar det lättare med inskolningen!? På sonens dagis skolades det in 5 marsbarn och ett novemberbarn (4 månader äldre)samtidigt och den som gick runt och letade efter mamma var den äldre killen. Kanske slump, men ändå. Kan bara föräldrarna tygla sin separationsångest och inte dra ut på lämningarna brukar det gå kalas. Lycka till!
SvaraRaderaCarola - den lille kommer att gå på ett av dagisarna här på vårt område. Så ser det ut just nu i alla fall.
SvaraRaderaOch jag håller med er om att det nog är jag som lider mest av hela den här dagishärdellen, den lille kommer högst antagligen att tycka att det är tivoliroligt med en massa polare dagarna i ända.
uh, kunde ha skrivit det här själv, i augusti i fjol. aijo, det gjorde jag ju faktiskt: http://puva.ratata.fi/post/168173 Men, det har gått otroligt bra. Hemskt, hemskt bra. vår parvel älskar dagis, och er kommer nog att göra det också. de lär sig fort och fäster sig snabbt vid trygga mänskor i personalen, det tror jag nu då jag har sett beviset själv.
SvaraRadera