Det var ett rätt traditionellt inslag, också exemplet på föräldrar som vägrar att tala om för släkt och vänner om det är en flicka eller en pojke som är född, fanns med i inslaget. Har man funderat på dehär sakerna tidigare(vilket jag försöker inbilla mig att jag gjort och gör), så gav väl inslaget inte så mycket nytt vid handen, men det fick mig att fortsätta tänka på saken (och att tänka är alltid välkommet).
Här hemma (och också annanstans) med Shorty, funderar jag ibland på det, uppfostrar jag Shorty enligt det typiska pojkmönstret utan att jag egentligen förstår det? Finns det fällor jag går i, utan att jag märker det? Talar jag med och till Shorty som man gör då det är ett pojkbarn i fråga?
Bilen, den fanns i familjen långt innan Shorty fanns i familjen. Som inredningsattiralj. Shorty nyttjar gärna bilen som klätterställning.
Jag har funderat på samma grej, och försöker vara uppmärksam utan att var hysterisk. Min lillkille får leka med bilar och min dotter prinsessa, men killen får också leka prinsessa och dottern med bilar om dom vill. oftast leker dom ändå med duplo eller korvkiosk.
SvaraRaderaDet som jag fäster mera uppmärksamhet vid är att jag försöker vara mindre orättvis i gränssättandet och inte falla i "pojat on poikia" träsket, men det är svårt ibland. Läste i en bok om hur det kan löna sig att byta ut han mot hon och tvärtom när man läser böcker åt barn, och det har blivit en rolig sysselsättning. man märker hur historien byter karaktär ganska fort.
För övrigt ser jag nog inte mina barn som "könade" nästan alls, utan mera som just barn. Men det ändras säkert också med tiden. Jag vet inte ens riktigt vad jag själv tycker att är "rätt" i den här frågan, så jag tar dagen som den kommer och försöker reflektera på det lite ibland.
Ledsen för uppsatsen :)
Åh, Fua, uppsats är välkommet i det här ärendet!
SvaraRaderaDet är väl just det du säger, att man, vi mest ser våra barn som barn som gör att jag ibland funderar på vad det är som är så svårt egentligen.
Än så länge har jag mest stött på det faktum att Shorty är pojke då vi är någon annanstans, att någon annan kommenterat honom, eller behandlat honom stereotypt. Det har jag försökt besvara i stil med att Shortys hår inte alls behöver klippas, att han visst kan vara klädd i rosa och att han gärna får bli balettdansös om han vill.
Tipset om att "bearbeta" gamla, beprövade sagor låter väldigt bra, det skall jag också börja använda mig av! Tack för tipset!
Korvkiosk låter som en underbar lek, förresten!
Vitsi så kiva att ni diskuterar det här! Jag läste en bok där det stod att kvinnor ofta gråter då de blir riktigt arga (hemskt pinsamt för mig i arbetssituationer där jag på sistone haft orsak att bli riktigt arg..) för att man från liten lärt sig att det inte är fint för flickor att bli arga. De projicerar ilskan i gråt. Små pojkar lär sig att det inte är okej att gråta. Sjukt. Och sjukt intressant.
SvaraRaderaFör övrigt kommer Gamma att ordna ett lunchseminarium om könsroler på dagis den 28.10. Kom, kom!
Peps! Jo, det var nu den nyttan av inslaget jag och vi åtminstone haft! Dessutom är ämnet oerhört intressant!
SvaraRaderaJag är en av dem som tidigare började gråta då jag var arg (väldigt jobbigt i synnerhet i jobbsituationer), men det har faktiskt gått om (tror jag, jag har ju inte egentligen jobbat på länge)! En av orsakerna till att jag ofta tog till lipen, var det enkla faktum att jag varit rätt konflikträdd (också ett "kvinnligt drag") och att det egentligen varit lättare för mig att ta till lipen. Då har jag sluppit fighten, eller åtminstone skjutit upp den.
Att inse det, att jag gått och skyfflat konflikterna framför mig (i synnerhet i jobbsituationer) känns ju rätt asigt. Det är mer rättvist mot alla att bara ta fighten. Om det nu ens varit en fight det varit frågan om, ibland handlar det ju bara om att säga hur man vill ha det, hur det skall vara.
Tack för inbjudan till seminarium, låter bra!
Det här är kanske redan gammal skåpmat för dig/er (iaf är artikeln i sig väldigt gammal, från 2001! Jestas, inte känns det som sååå längesen :/)
SvaraRaderaArtikeln handlar alltså just om könsroller på dagis, som de anställda inte ens märkte att de förstärkte. De ansåg sig som ett jämnställt dagis förrän de började analysera sina handlingar.
http://www.dn.se/insidan/modiga-flickor-omsinta-pojkar-1.848814
Magda! Tack för länken! Mycket intressant läsning - jag hade inte läst artikeln tidigare, och förslag på alla texter som handlar om jämställdhet också för barn är välkomna!
SvaraRadera