...eller det är ju just det jag inte är.
Ni som saknat mina (prutt)hurtiga inlägg om mina joggingturer, ni har märkt just det - att de saknas. Det beror enbart på det enkla faktum att jag fastnat med rumpan i soffan och med handen i kakburken.
Stor i orden och ännu större på jorden (mätt i kilogram, då).
På nåt sätt känns det ändå bra. Rättvist liksom. Man slipper själv skämmas då man läser bloggen - med andra handen i kakburken.
SvaraRaderaÅh, Hannah. Det känns skönt att kunna dela på eländet!
SvaraRadera