onsdag 6 maj 2015

Trots att jag är kvinna

Ni har säkert, åtminstone ni som bor i Finland, noterat Laura Kulmalas #vaikkaolennainen?

Laura sökte ett jobb, fick inte ens lämna in en ansökan på grund av att hon är kvinna. Laura bad sin manlige kompis ringa samma person för att kolla om det fanns några jobb och visst fanns det det. Lauras kompis fick en uppmaning om att lämna in ansökan och personen i telefon skulle fixa en intervju åt den manlige studenten.

Trots att jag är kvinna kan man kanske översätta Lauras upprop. Jag har funderat på det här sedan jag stötte på det i går. Om jag själv råkat ut för samma behandling just för att jag är kvinna?

Jo.

Jag arbetade i min ungdom som rockjournalist, på radio och tv. Vet inte om det är vanligt med kvinnliga rockjournalister i dag, men det var det inte på nittiotalet. Inte i Finland i alla fall.

Kommer ytterst väl ihåg hur en manlig, betydligt äldre kollega, också han rockjournalist sade det åt mig en gång. Att jag säkert fått jobbet för att jag knullat med en eller flera manliga chefer.

Jag har utsatts för direkta och fysiska trakasserier av manliga artister jag intervjuat. Allt från att ha blivit tagen på bröst och rumpa till oerhört detaljerade beskrivningar av vad som kommer att hända med mig då jag följer upp på hotellrummet. Solkart följer jag med på hotellrummet, jag är ju kvinna och det enda jag drömmer om, det är väl att ha sex med en manlig artist?

Det gick faktiskt som ett stråk under hela min karriär som musikjournalist. Att jag gjorde jobbet för att jag tyckte om manliga artister. Det blir så roligt då man vänder på det, alla manliga musikjournalister, är de inne i det på grund av samma sak? Äh, men majoriteten av artisterna är ju män, så det går ju inte.

Utanför just jobbet som musikjournalist har jag bland annat jobbat för och under en förman, med betoning på man, som inte kunde prata med mig. Inte sådär över huvud taget, men i synnerhet inte om något som handlade om något som liknade känslor. Förmannen valde inte sällan att anlita en konsult för att förmedla grejer vidare till mig.

Min favorit är kanske ändå den då jag fick en rejäl utskällning av en annan förman, med betoning på man än en gång. För att jag inte gjorde annat än hängde på bar, att det började synas på mig och att "ingen vill titta på dig då du ser ut sådär", med avrundningen "titta dig själv i spegeln". Denna utskällning inför ett helt arbetsgäng. Av en förman som varken spottade i glaset eller var speciellt fager.

4 kommentarer:

  1. Skönt (*insert drypande ironi här*) Jag har funderat på samma saker, och kommit fram till att det säkert skett en massa saker jag inte ens lagt märke till, för man är "för van". Det är först nu med några år till på nacken som man insett att det var fel.
    Jag har dessutom alltid varit en "hyvä jätkä" och fått vara med trots att jag var kvinna, vilket också är ganska tragiskt när man tänker på det.
    Men senast jag stötte på direkt sexism var angående vårt badrum. Oberoende vad jag sade så behandlades det som luft. Jag kunde ju inte veta något för jag är kvinna. Det gick så långt att jag fick be min man att säga något eftersom mina fyra försök inte ledde någon vart. Så fort han öppnade munnen så skred man till åtgärder. Han behövde inte tjata, han behövde inte kämpa. Han behövde inte lägga fram hela sin cv på bordet för att bli hörd. Han behövde bara öppna munnen. Och då vi jämför "pätevyys" inom byggbranchen min gubbe och jag så slår jag honom med hästlängder. Ändå väger hans ord tusen gånger mera än mitt. Ibland kan jag leka med tanken om hur långt man skulle ha kommit ifall man haft den medvinden ett par skreppor medför...

    SvaraRadera
  2. Ja, gud ja, ert badrum. Det är så galet att jag inte vet vad jag ska säga längre.

    Har också funderat på det här med man-kvinna sådär i det privata livet. Alla de trösklar som man och vi tvingats kliva över i och med att det är pappan i huset som är hemma med lillebror.

    Hur många höjda ögonbryn har vi inte fått för det? Och då är det ofta kvinnor som arbetar med case som våra, för att det är fråga om typiska "kvinnojobb", socialarbetare, vårdpersonal och så. Jag har funderat på det, det faktum att kvinnor tycker att det är så konstigt att mannen stannar hemma, bidrar det till att vi är under toffeln också i alla övriga arbetssituationer?

    Jag igen, jag har fått höra att jag inte är en normal mamma som valt att gå på jobb en vecka efter att vi fick vår lillebror.

    SvaraRadera
  3. Auch. Och suck.

    Det kan bli lite tragikomiskt ibland. För några år sedan berättade en bekant som är målare att hon sökt ett jobb och kommit med ett löneanspråk som fick den potentiella bossen att tappa hakan och kläcka "så mycket brukar jag inte ens betala en man". (Hon konstaterade bara lugnt att hon nog jobbar för hela pengen, men valde att inte ta emot jobbet när han sen gick med på saken.)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och det argumentet, så mycket betalar jag inte ens en man... Beundrar din bekanta som sade tack, men nej tack!

      Radera