Också jag har hittat Ensamma mammans blogg (läs!) och kommenterade redan där inlägget om stödfamilj eller inte stödfamilj.
Jag förstår det Ensamma mamman skriver, att det först kändes lite knääks att ens tänka på en stödfamilj. Att stöd, -familj eller annat dito, att det känns som något bara socialfall brukar. Det är säkert en av dehär onödiga fördomarna som många av oss går omkring och bär på.
På något sätt (även om det inte är speciellt politiskt korrekt att ibland digga vårt samhälle) är det ju rätt fantastiskt, att det i vissa fall erbjuds hjälp som faktiskt behövs. Av något så opersonligt som just "samhället". Nåväl, i det här fallet tror jag att det är en smart stödperson som varit i farten och gott så.
Varför är jag så intresserad av det här med stödfamiljer då? Dels för att jag i mitt tidigare liv varit med om situationer då stödfamilj skulle ha varit mer än välkommet och dels för att jag funderar på att utbilda mig (nå, oss skall jag nog säga) till stödfamilj. Det känns som om vi har utrymme nog (nej, inte bara kvadratmetrar) att öppna dörren för ett eller flera barn som kanske skulle vilja hänga hos oss en dag eller ett par i månaden.
Jag kommer nu ihåg att jag lovat skriva om fördomarna kring fosterbarn och -föräldraskapet, men, det är inte riktigt samma sak, så jag får återkomma till det.
Ännu om det här med att söka hjälp, handlade det sedan om behov av stödfamilj eller något annat, jag tycker inte att det är ett tecken på svaghet att man ber om hjälp. Jag tycker att det är ett tecken på exakt det motsatta, det är ett tecken på mod, styrka och smarthet, att man vågar säga att man inte riktigt får ihop det på bästa sätt.
Jag håller tummarna för ensamma mamman, jag kan efter några extralånga dagar på tumis med den lille tycka att det är tungt. Då brukar min tanke gå till ensamstående föräldrar - hur fasiken orkar de? Hur får de det att gå ihop?
Jag tycker det är fint att det finns stödfamiljer, och jag tycker att om någon behöver den och har rätt till den hjälpen är det ensamstående föräldrar! Tanken är säkert lite skrämmande, men med en bra relation till en stödfamilj tror jag att alla kan få mycket ut av det! Ingen människa kan eller skall orka med allt helt själv.
SvaraRaderaOj, det var en blogg att bokmärka. Jag har funderat lite i samma banor: att jag skulle vilja göra nåt för alla dem som jag kanske skulle kunna göra nåt för. Såg t.ex. att Rädda barnen har sommarbete för barn som vill komma ut på landet ett tag, och tänkte att ja, vi har ju ett stort sommarhus. Efter att jag läst Ensamma mammans inlägg känns det som att voj sjutton, jag skulle bara vilja gå dit och torka upp smulorna i hennes kök och köra några tvättmaskiner och säga till henne att gå ut helt ensam ett tag. Och jag känner så väl igen den där spärren mot att ta emot hjälp, eller ännu värre be om den.
SvaraRaderaMicaela, du är en fantastisk kvinna.
SvaraRaderaDe får det inte att gå ihop, åtminstone inte på samma sätt som familjer där det finns två vuxna. Det finns en massa grejer som verkar vara självskrivna "måsten" då man är två vuxna, som man glatt kan skita i när man är en vuxen. Man börjar värdera saker på ett annat sätt. Livet är mycket krångligare, men paradoxalt nog ger det en en helt ny syn på livet - det är väldigt berikande. Har erfarenhet av båda och skulle inte vilja vara utan någondera. (Men undvik plide att tycka synd om ensamstående - de är sällan utarbetade offer och vill sällan behandlas så heller.)
SvaraRaderaVi har nu "arbetat" som stödfamilj i 5 år och har sammanlagt haft 8 "bonusbarn" under den tiden som förgyllt vårt familjeliv. Vi har 4 egna biologiska barn. Våra bonusbarn har berikat vårt liv som inte går att beskriva i ord!! <3
SvaraRadera