fredag 25 februari 2011

Cupcakes och andra biffar

Jag undrade det redan på FB, vad grejen med finländska hysterin över cupcakes är. Varifrån det plötsligt stora intresset kommer och varför?

En annan sak jag inte förstår mig på, det är den glada jakten på den största hamburgaren och hetsen "ät den, ät den, ät den - biffen väger bara tre kilo". Eller annat fanatiskt uppviglande till att äta så mycket som möjligt av något så groteskt som möjligt.

Har vi inte det exakt motsatta problemet i väst? Att vi borde äta lite mindre av allt?

Är det här ett tecken på att vi bara har så otroligt tråkigt att vi hittar på vad som helst för att det skall vara lite farligt och spännande?

Min rynkade panna blir inte slätare av att jag hör ett svagt "tänk på barnen i Biafra" eka i mitt huvud.

5 kommentarer:

  1. Tänk på barnen i Biafra. Funkade inte på mig då det begav sig, men ÄNDÅ kan jag höra mig själv upprepa det åt mina barn. Vissa saker sitter tydligen djupt.

    Jag har också funderat på det här med cup cakes: http://situationsdiktaren.blogspot.com/2011/02/hemlek-ii.html

    SvaraRadera
  2. Kan berätta hemligheten med cupcakesen, de är goda och vackra och lätta att baka. Det där med hamburgerbiff vet jag inget om, men en hel del om bakverk. Ska bjuda dig på en virtuell cupcake, choklad? med en vårlig påsklilja som dekoration. Fick du den? Nå? Gott?

    SvaraRadera
  3. Alla som blivit uppmanade att tänka på barnen i Biafra uppskattar alldeles säkert Chimamanda Ngozi Adichies En halv gul sol. En alldeles fantastisk bok!

    Sen kan jag tillägga att min svärför, född 1942, fick lära sig att tänka på barnen i Tyskland.

    SvaraRadera
  4. Vi skulle tänka på barnen i Etiopien (mitten av 80-talet). Biafra var väl några år tidigare?
    Jag förstår mig inte heller på cupcakes. Vanliga muffins utan gegga är mycket godare. Och lätta att baka? Man måste ju spritsa och klotta och ha sig, i mitt kök är det inte lättbakat... ;-)

    SvaraRadera
  5. Cupcakes ser fina ut, men jag får sockerfylla bara av att titta på bilderna. Har aldrig ätit en, och ska nog inte göra det heller. (Och språkmänniskan i mig vrider sig litelite inför ännu ett engelskt ord!).

    Det här med jättebiffar har jag missat (jag kommer inte ut tillräckligt ofta, verkar det som), men det är motbjudande att det ska förknippas prestige med stora portioner! Jag hejar på den franska versionen, med små portioner av mat som smakar mycket. (Både Biafra och Etiopien var regelbundna gäster i köket i min barndom.)

    SvaraRadera