Vet ni, jag fortsätter grubbla över det här med duktig flicka-syndromet.
För att min ringa tankekapacitet skall hänga med, så är jag tvungen att dela in dilemmat i "på hemmaplan" och "samhället".
Om vi börjar med det här på hemmaplan. Och min - och de flestas - önskan om att barnet skall känna sig trygg, uppskattat och älskat.
Hur fasiken skall man få till det? Utan att det går överstyr? Utan att man dessutom faller i könsfällorna på vägen?
Då jag försöker analysera mitt agerande med den lille i dagens läge, så peppar jag honom rätt mycket, försöker förmedla att det är mer än okej att han provar på nya saker. Går det åt helskotta, så gör vi om det och behöver han hjälp så hjälper jag honom.
Jag erkänner, till och med rätt gärna, att jag ofta berömmer den lille. Berömmer allt från de fina tornen till den fina sången och det faktum att han är så bedårande söt ibland. Jag tackar honom ofta, det kan gälla allt från att han fört något i skräpkorgen till att han springer in i mig bakifrån för att ge en kram.
Här måste jag bara säga det, ibland då den lille själv tycker att han gjort något utomordentligt bra, som plockat in alla klossar i rätt lucka, så brukar han brista ut i stående ovationer över sin egen bedrift. Det händer, rätt ofta att jag spontandeltar i applåderna.
Jag vet inte, jag vet inte om jag vill börja hålla tillbaka mitt beröm. Jag vet att man som förälder kan lyckas göra barnet cuckot och osäkert i dess fullvuxna liv genom att berömma och älska för mycket, men, jag hoppas kunna balansera berömet på något sätt.
Genom att ändå vara rätt sträng? Jag tror jag nog är det, rätt sträng. Eller, rätt skall vara rätt. Det finns saker man får göra och saker man helst inte skall göra och saker man absolut inte får göra. I kortare ordalag, jag tror att jag sätter de gränser som behövs.
Hur resonerar ni? Beröm eller inte beröm? Skall man uttrycka sin uppskattning också i ord? Tack, vad förtjänar ett tack?
Jag tycker att ditt sätt låter ganska bra, förmodligen därför att jag själv gör precis likadant med min tvåårga kille.
SvaraRaderaHan får massor av beröm, pussar och kramar, men våra gränser är klara och det finns massor av saker som han inte får göra.
Jag har också funderat massor på det att så många säger att man inte ska berömma barn för det de presterat, men varför inte? Så länge den positiva feedbacken inte begränsas till enbart prestationer kan jag inte se hur det skulle skada barnets självbild.
Jag är glad för att du fått din alldeles egna lilla unge, äntligen.
Hälsar en som fick massor av beröm och uppmuntran som liten, men aldrig lidit av något duktig flicka-syndrom.
Jag funderar också på dethär med belöning i bloggen idag :) Jag är definitivt inne på linjen med positiv feedback för prestationer. I de flesta fall är belöningen i ord, men för större och speciellt prestationer av större värde (t ex slänga nappen) kan belöningen vara av annan art.
SvaraRaderaNaturligtvis skall man inte överdriva berömmet så att barnet får en skev bild av sin förmåga, men jag är definitivt för belöningslinjen!! Det är ju bara att gå till sig själv. Det är ju alltid roligt att få beröm t ex för en utförd arbetsuppgift.
Önskar er en skön söndag!
Jag berömmer mycket - och är jättesträng. Men försöker berömma så, att jag inte bara höjer en tecknad krumelur till skyarna för berömmets skull utan kan säja att jag tycker om färgerna eller att det är roligt att se vad barnet har ritat eller att bilden är spännande. Eller typ oj vad jag blir glad när du tycker om att pussla. Eller oj vad du har lärt dej. Och då när jag har stränghatten på, och om jag just då orkar, försöker jag också motivera det förbjudna, allt ifrån jag vill inte att du gör så, det är mammas telefon, du kan göra dej illa där osv.
SvaraRaderaSlummy Mummy
Det är kanske viktigt att i det här sammanhanget att skilja mellan självkänsla och självförtroende. Självkänslan går djupare och handlar om att kunna älska sig själv oberoende av sina prestationer. Därför tror jag att det är viktigare att säga till sitt barn att man älskar det, att man tycker om det, att man gillar dess personlighet, att man trivs i dess sällskap osv... Om man har en god självkänsla kommer självförtroendet på köpet. Självklart är det viktigt att berömma prestationer också men det är ännu viktigare att visa att man barnet duger i sig själv oberoende sina prestationer. Vad jag menar är att det räcker inte att berömma prestationer för att självkänslan (tryggheten & glädjen inombords) ska växa. Och självkänslan byggs upp i småbarnsåldern för att sedan bära en som vuxen.
SvaraRaderaDet viktigaste i allmänhet är ju att barnet/vem som helst skall förstå att dess värde inte handlar om prestationer. Klart man skall få beröm då man gör ngt bra men en god självkänsla bottnar ju i ngt annat än det att man hela tiden presterar."duktig flicka" syndromet uppstår ju då man tror att allt ens egna värde kommer ifrån det att man gör bra ifrån sig och lyckas med allt man gör och så funkar det ju inte.
SvaraRaderaJag är glad att jag har en namne som säger så kloka saker, håller med vad Mia ovan säger! Ska också tillägga det här: Som jag har uppfattat det så handlar det inte om att hålla tillbaka något (då du säger att att du är tveksam till att börja hålla tillbaka ditt beröm). Snarare är det skillnad på HUR man berömmer och VAD man berömmer. Här finns lite (OK, mycket!) mer om saken: http://nymag.com/news/features/27840/
SvaraRaderaPersonligen riktar jag in mig på att framför allt bekräfta mina ungar: att jag ser dem, att jag ser vad de känner och att det är okej att känna vad som helst (däremot inte att göra vad som helst!). Jag uttrycker definitivt min uppskattning och jag tackar, vilket jag ser som önskvärt beteende för dem att ta efter. Varken min man eller jag kommer från familjer som talat om känslor eller använt stora ord, men senast i kväll då fyraåringen halvsovande mumlade "mamma, ja elssssskar dej", tänkte jag att det nog är roligare för alla om man känner sig bekväm med och kan tala om alla känslor. (Tidigare i dag gormade samma herreman "åh, men nu blir jag så frustrerad och besviken", det är inte bara härligt och fint här hela tiden heller).
Jag vet inte om jag sagt det tidigare, men jösses så ni är smarta. Och fina!
SvaraRaderaDet är intressant att se hur ni resonerar, jag går mest på känsla det gäller det här med barn (och mycket annat) och tycker, trots att jag är helt tillfreds hur med allt flyter på hos oss, att det är roligt att få titta in under pannloben på andra människor som råkar tänka på samma sak.
Lite som du Mia, här ovan, skriver, så tycker jag att det är balansen som är viktig. Att alla känslor finns och får visas. Att de saker som går att förklara förklaras och att de gränser som sätts har en orsak.
Jag måste bara säga att jag mer eller mindre håller med om allt ovanstående.
SvaraRaderaJag försöker att skilja åt presationer och personlighet. Beröm får krabaten för sådant han gjort och allt nytt han prövar på och kärlek och pussar och kramar får han bara för att han är just den han är.
Detdär med tydliga gränser börjar dyka upp först nu och jag måste erkänna att vi prövar oss fram litegrann. Det är svårt att vara konsekvent precis alla dagar och alla stunder. Jag vill inte vara en paragrafryttare som av ren princip hojtar till och rycker bort honom så fort han närmar sig något förbjudet. Och jag vill inte heller att han ska komma till skada (förstås), men jag vill ändå att han ska lära sig hur man hanterar saker, fast de är "förbjudna". Knepigt!
Jag har läst nånstans att man ska berömma när barnet har jobbat för något, inte lika mycket sånt som barnet är duktig på utan att anstränga sig. Jag vet inte om det stämmer.
SvaraRadera