Först av allt, tack för all respons på mitt gästspel på tv denna morgon! Responsen har varit fin och alla har varit snälla och inte sagt att jag dabbat mig totalt.
Tack!
Det är så väldigt känsligt det här, hur man får barn och hur man inte får barn, så jag hoppas innerligt att jag tillräckligt väl betonade att jag bara kan berätta en del av vår historia, jag kan inte stå för alla fosterföräldraskap i hela vida världen.
I bussen hem slog en tanke mig, jag vet inte om jag någonsin berättat varför jag orkar hålla på och prata och prata (ja, skriva här på bloggen då) om det här med fosterbarn och -föräldraskap? Om jag gjort det, ber jag om ursäkt och upprepar mig;
Då vi inledde våra försök att få barn den här vägen, det vill säga via adoption som vi trodde då, så blev jag så oerhört ledsen över att jag inte hittade tillräcklig information om fosterföräldraskap och fosterbarn. Redan innan vi fått den lille bestämde jag mig för att berätta allt det jag vet åt alla som vill lyssna (och en del som kanske inte ens vill lyssna).
Det är alltså orsaken till att jag steg upp i tidning gryning för att berätta en del av vår historia.
Det är nog oerhört bra att du berättar om era erfarenheter om fosterföräldraskap och fosterbarn. Jag tackar och tar emot all information! Jag såg inte programmet imorse men ska bänka mig framför internet ikväll och se.
SvaraRaderaMia
Yay! Jag kollade just inslaget på Arenan. Du steg sannerligen inte upp förgäves! Du fick mycket vettigt sagt på kort tid, och förmedlade en positiv bild av fosterföräldraskapet. Fick spontant känslan av att kanske nån som just nu är i samma situation som ni var för några år sedan ser det här och får ett incitament att bli fosterförälder - och hur fint är inte det?
SvaraRaderaOrelaterat: Jag har tänkt på hur du varit nära att hälsa på kändisar på stan i tron att du känner dem. Redan tidigare, och ännu mer efter det här inslaget, inser jag att om jag springer på dig nån dag så kommer jag ju att störta fram och hojta hej och börja fråga om läget, och SEDAN inse att du bara är min låtsaskompis ...
Du kan inte ana (eller kanske du kan...) hur oerhört skönt det var att höra/se dig prata i tv idag!!! Jag har själv tänkt adoptera eller "ta" fosterbarn. Men det skrämmer mig lite på samma gång, eller själva processen skrämmer mig, inte barnet.
SvaraRaderaHäls, från en kvinna som fortfarande inte hittat den stora kärleken, och som inte kan få egna biologiska barn...
Mia - det är roligt att höra att jag inte pratar och pratar bara för att jag vill, utan att det faktiskt finns någon (du! ni!) som orkar och vill lyssna på mig!
SvaraRaderaDet samma gäller dig anonyma kvinna som kommenterar här ovan. Som jag sade tidigare idag, var historia är sin egen, men, jag och vi är glada att vi vågade. Så innerligt glada! Det är skrämmande, men det är värt det. Det är så värt det!
Mia - tack för fina ord! Jag hoppas att jag kan bidra till att rasera åtminstone en del av de skuggor som följer efter ordet "foster-", att jag kan förmedla att det också kan gå väldigt, väldigt bra.
Och den dagen vi stöter på varandra Mia, lova (du måste lova!) att du störtar fram, hojtar och har dig! Lova!
Haha, vad skönt att ha tillstånd att få bära sig åt om vi nån gång ses :-) Jag lovar att hojta, och hoppas att jag kommer ihåg att börja med att förklara vem jag är ...
SvaraRadera(Inom parentes: Jag blir lite nyfiken på vilka skuggorna runt fosterfamiljen är. Oinsatt som jag är så tänker jag bara på att jag skulle vara livrädd att barnet "tas ifrån mig", och du förklarade så fint i inslaget hur man kan tänka om den saken. Men finns det annat?)