Barndomens spår

För några dagar sedan läste jag ett fint blogginlägg som handlade om hur tacksam skribenten var över sina föräldrar. Föräldrar som peppat, stött och erbjudit möjligheter och tilltro. Jag kan inte för mitt liv hitta inlägget nu, jag hade så gärna länkat till det.

Inlägget blev kvar och snurrar fortfarande i mitt huvud och jag vill så här, oriktat och med hopp om att bloggaren känner igen sig, säga tack! Det var ett fint inlägg.

Jag kan inte påstå att jag kan skriva under de vackra orden då jag tänker på min egen uppsättning av föräldrar. Snarare tvärtom. Tidigare, då när jag fortfarande spenderade en rätt stor del av min tid genom att vara arg på mina föräldrar, brukade jag gratulera mig själv för att jag, trots allt, inte blev en rännstensunge.

Alla möjligheter i världen fanns för just det.

Nu blev det inte så, varken för mig eller mina syskon. Det gick rätt bra för oss, vi lever alla rätt vanliga liv, med vanliga berg och vanliga dalar. Vi klarar oss. Vi är lyckliga.

Den ilska jag känt mot uppsättningen av föräldrar har lagt sig. Fortfarande kan jag inte förstå allt, men jag tror att jag har förlåtit.

I och med inlägget jag läste, så dök tankar ur det förflutna upp i minnet. Det hänger delvis ihop med att jag själv är förälder nu, men jag har under de senaste dagarna tänkt om många tankar jag tänkte som barn och ung.

Herrejösses så jag kunde vara avundsjuk på de vänner som såg ut att ha normala familjer. Bullar, middag tillsammans och resor hit och dit. Om inte mycket pengar, så tillräckligt med pengar. För det mesta glada miner och snäll ton. Senare i livet kunde jag inte förstå att det fanns barn i min egen ålder som hade alla barnbidrag på hög på banken och en lägenhet som väntade på studielivet och bilen på gården och körkortet betalt och sådant.

Nu, med några oceaner av tid mellan mig då och mig nu, så vet jag ju att de som hade allt det ovan, de var inte så glada alla dagar de heller. En del har haft det mycket jobbigare än vad jag haft det senare i livet.

Och det gick ju bra, vi överlevde ju. Och blev till ganska okej människor. Jag är en rätt nöjd människa idag, även om det inte är så hett att säga att man är just det, nöjd.

Men vid mina gudar (varen icke oroliga, det är bara ett uttryck) att jag hoppas att den lille skall kunna tillbaka på sin barndom en dag, och om inte skriva, så i alla fall tycka som bloggskribenten som skrev elogen till sina föräldrar.

Jag vill så innerligt kunna erbjuda honom alla de möjligheter som ett gott liv innebär, med alla gränser det kräver. Jag vill så innerligt att han skall vara trygg, i sig själv, i livet, i världen. Jag vill så gärna se honom växa upp till att vara så stark att han vågar vara svag.

Det här är inte ett jobb man, jag, vill sabba.