Fortsatta tankar kring tv-framträdanden

Jag kunde inte låta bli att skriva om det senaste vecka, om min reaktion på trötta, slitna, sjuka människosjälar på tv.

Tyvärr upprepades detta igår, jag såg tyvärr programmet och såg tyvärr att en likadan spillra hade släpats in i studion igen.

Igår var det då dags för en svettig, plufsig, vilsen och full Vesa Keskinen (jag orkar inte ens länka till honom) som skulle lägga ut texten om vart hans flickvän tagit vägen.

Äh. Han var för full för att få en enda mening ur sig, inte för att jag var intresserad av var hans flickvän är, men ändå.

Nu pågår diskussionen för fullt, en del tycker att det är klart att Finlands tv-nöje skall visa upp "de mest intressanta personligheterna" och den andra halvan tycker att det är förkastligt att låta dehär människorna visa upp sig just nu.

En del av den första delen tycker att det är modigt att teamet bakom Maria på tv har valt en sådan här linje, att visa upp folk som de verkligen är. Medvetet tycks teamet i alla fall jobba för att få folk att snubbla och dabba sig, det om man får tro på utsagon om att det var först i logen man blev så på sniskan?

Jag kan inte låta bli att undra om det känns sådär jättebra för programledaren att gå lägga sig efter en "lyckad sändning som denna"?

Jag är inte den som spottar i glaset, men, jag började må fysiskt illa av programmet igår. Jag har svårt att förstå vem det är som tyckte att inslaget med Vesa Keskinen var roligt? Anyone? Skulle jag sätta på mig prettohatten, skulle jag säga att det är tittare som inte utsatts för hur det är då det på riktigt barkar åt helvete med spriten eller den mentala hälsan för någon i den nära kretsen.

Av med prettohatten, som den klokare typen i vuxenmundering här hemma hos oss tyckte, då vi försökte hitta något positivt med detta; den enda nytta med besöket är väl den att Vesa bandat sig själv på digiboxen i Tuuri, tittar på sig själv och inser att något är lite på tok.