fredag 18 februari 2011

Duktig flicka-syndromet

Tack för alla era svar på spionerandet i kassakön! Det är skönt att veta att jag inte är den enda!

Jag är också den som brukar jubla (mest tyst inombords) över att jag lyckats införskaffa 90 % av våra varor på grönsaksavdelningen, det medan jag (osynligt) himlar med ögonen över de färdiga pizzor och lavemangyoghurtar de andra köper.

Jag väntar också på att någon skall berömma mig över de fina och kloka inköp jag gör.

Jag lider också av duktig flicka-syndromet.

I och med att det är många som tar upp det, df-syndromet, i det förra inlägget, är det något jag gärna vill fundera vidare på.

Duktig flicka.

Jag har, ända upp i myyycket fullvuxen ålder, gått omkring och varit duktig flicka. Och inte bara varit duktig flicka, jag längtar också efter tack och beröm. Jag riktigt suktar efter det. Och blir väldigt besviken om jag inte får det, tack och beröm.

Det känns lite konstigt att skriva det i aktiv form, för, jag har faktiskt lyckats lägga en del av det bakom mig. Både syndromet och också mitt enorma begär på bekräftelse.

Jag har fått en diagnos på varför jag är (var?) sådan som jag var, varför jag beter mig som jag betett mig. Eller diagnos och diagnos, jag var tvungen att delta i analysen helt själv.

I mitt fall är det det faktum att jag som liten fick lov att göra en hel del som man som barn inte skall behöva göra, jag fick för mycket ansvar helt enkelt. Och jag fick inte ett tillräckligt stort tack för mina insatser. Det jag fick, det var ett rykte om mig (ja, bland de äldre generationerna) att jag var lillgammal. Som kunde så mycket, som var så duktig.

Det var bra att inse det här, att det finns en orsak till att jag försöker vara så duktig, att det är så viktigt för mig att få höra att jag är bra.

Jag vet inte hur jag tycker att jag åtminstone delvis kommit en bit på vägen, att jag inte tycker att jag behöver vara så duktig hela tiden nuförtiden. Delvis tror jag att jag insett att då var då, i det här livet finns det inte många som står i någon form av tacksamhetsskuld till mig. Det var då, det. Jag tror att min filosofi "var och en med sitt" också på ett positivt sätt bidrar till att jag inser min litenhet (också den i en positiv bemärkelse).

Trots att jag tycker att jag kommit en bit på vägen, så kan ni säkert ana er till att jag funderar rätt mycket på hur jag skall lyckas med bedriften att få den lille att känna att han inte bara duger, utan att han är bra på alla sätt, oavsett hur det går och hur det blir. Men, det får jag återkomma till.

Tillbaka till syndromet, duktig flicka. Det är många som säger att de lider av just det syndromet, men det är sällan man delar av sig av orsakerna till det.

Lider du av df-syndromet? Vet du vad det beror på? Du får väldigt gärna dela med dig!

8 kommentarer:

  1. Jag lider snarare av nåt motsatt syndrom. Önskar att jag skulle orka vara lite duktigare ibland. Det är ju bra att vara duktig!

    SvaraRadera
  2. Ja, jag lider av det. Det har blivit bättre med åren, men finns fortfarande där i bakgrunden. Speciellt rädslan för att inte duga eller att vara till besvär. Och orsakerna är ungefär de samma som du har - för mycket ansvar för tidigt. Mina föräldrar hade (för) mycket annat att tänka på då jag var där kring 6-7-8 år, jag lärde mig att sköta mig själv och inte vara i vägen. Och sen var jag ju alltid duktig i skolan, så det var ju inget som behövde berömmas...

    SvaraRadera
  3. Jag tror det är ganska vanligt. Vi får för mycket ansvar, eller vi får beröm för vad vi gör snarare än bekräftelse av vem vi är. Jag är nojig med beröm, aktar mig supernoga för att säga saker som "vad fint du ritar" eller "oj så duktig du är". Har i min närhet ett skräckexempel på hur det gick när en välmenande förälder bestämde sig för att barnet skulle få det bästa självförtroendet i världen genom att ständigt få höra hyllningar till sin person.

    SvaraRadera
  4. Jag tänkte kommentera det där med att du vill att din son ska känna att han är bra. Jag har alltid känt mig älskad av mina föräldrar. De har aldrig sagt det, men jag har alltid känt det. Kanske därför att de alltid varit där för mig. Ibland har jag kunnat känna för höga krav från deras sida, men har jag inte lyckats med något har jag känt mig älskad ändå. Kanske därför att de faktiskt älskar mig.

    SvaraRadera
  5. Anonym ovan får mig att tänka på en diskussion jag hade för många år sedan: frågan var om det finns särskilt många föräldrar som faktiskt inte älskar sina barn alls. Jag tror att de allra flesta gör det, men att inte alla förmedlar det på ett sätt som hjälper barnet att växa som människa.

    Det finns förstås extremfall där kärleken varit uttalat villkorlig och kopplad till prestationer, men duktig flicka-syndromet stöds av hela omgivningen (skolan inte minst) och handlar kanske bara om så enkla saker som vad man får uppmärksamhet för. Lärare uppmärksammar flickor när de gör som de ska, och pojkar när de inte gör som de ska, visar forskningen t.ex.

    SvaraRadera
  6. Kommer från en vanlig familj, har alltid bott i ett vanligt hus och gjort vanliga saker. Mina föräldrar har alltid försökt stöda mig och min syster så mycket som möjligt och alltid understräckat att det viktigaste är att jag och min syster blir lyckliga. Min syster ville bli sockerbagare och mina föräldrar tyckte det va en härlig idé. Jag skulle bli jurist och också det tyckte mina föräldrar var bra. Men trots att mina föräldrar alltid gjort sitt bästa och kanske lite mer än det också har jag alltid lidit av en sjuklig rädsla att bli övergiven. När jag var liten var jag rädd att mamma inte skulle komma hem från sin arbetsresa även om hon alltid kom hem. Jag var rädd att ingen skulle tycka om mig för jag var lite annorlunda än de andra. (Jag var allvarlig och känslig + lider av en kronisk sjukdom) Så min lilla hjärna tänkte att bara jag får de bästa vitsorden och gör allting rätt kommer ingen att överge mig och lämna mig ensam. 10- var inte ett allternativ för där fanns ett minustecken som indikerade att min prestation inte varit fullständig och felfri. Senare handlade det om att alltid se fräsch och bra ut. I flera år gick jag inte någonstans utan smink, fönat hår och snygga kläder. Det var en ond cirkel som skulle säkert ha fortsatt i all evighet om jag inte i något skede hade börjat misslyckas. Att inte få det man ville ha, att inte lyckas i det som alltid lyckats förut och att inse att man inte alltid kan vara bäst har varit väldigt skrämmande men också min räddning.

    SvaraRadera
  7. Jag tror precis som Mia ovan att det inte bara handlar om familjesituation utan också om samhället generellt och vilka roller (stereotyper) barn pressas in i. För att få uppmärksamhet ska du vara antingen duktig flicka eller värsting, ingen uppmärksammar medelmåttor - lite karikerat sagt.

    Och så finns det ju olika sätt att vara duktig på, det finns det ju sådana som det går överstyr för, som är så duktiga att de svälter sig tills de väger 35 kg eller är tvungna att skära sig i armarna för att få utlopp för alla känslor de håller inne. Och då känns det plötsligt inte så illa att vara en sån som fick bara nior och tior i skolan och som blir barnsligt glad då tandläkaren säger att man är duktig som skött sina tänder så att man aldrig fått hål. Så allt är väl relativt?

    Having said that så minns jag fortfarande skammen då jag fick 9 i uppförande när jag gick i femman. När pappa kom till julfesten gick han och frågade klassläraren varför jag hade 9 och inte 10 och jag ville bara gå upp i rök - jag tyckte själv att 9 var alldeles tillräckligt bra. Behöver jag påpeka att jag alltid hade 10 efter det...?

    SvaraRadera
  8. I allra högsta grad jo!

    Och den Freudianska vinklingen: Det var inte det att jag skulle ha TVINGATS vara duktig och så, men vi var två stycken flickor som alltid tävlade om och jämförde allt i vårt hus, även våra föräldrars gunst. Systern fick den genom att vara logisk, smart och dråplig, hon drog sig inte för att trampa andra på tårna för att få det hon ville. Och jag var den som försökte få den genom att alltid vara glad och hjälpsam och hålla med.
    Inte så konstigt sist och slutligen att man ännu i vuxen ålder har lite svårt att själv fatta att det man gjort duger, att det faktiskt är jättebra, utan att få det bekräftat av nån som kan och vet. Men jag försöker jobba på det!

    SvaraRadera