torsdag 16 januari 2014

Det ingen riktigt vill tro

Peppe skriver i dag ett inlägg som också handlar om extrovers och introvers. Då det under hösten publicerades en del nyheter som handlade om de olika personligheterna på arbetsplatser tänkte jag skriva om det, men det hanns inte riktigt med.

Eller så var det så att jag bara kröp in i skalet. För det är där jag trivs allra bäst. Jag brukar skämtsamt (ja, är det ett skämt eller ej?) säga att jag alltid helst av allt vill vara ensam hemma. Hellre det än fester, galor, tillställningar och ja, vad det nu kan ordnas om dagar och kvällar som jag kunde frekventera.

Å olika jobbs vägnar har jag gått genom både ett och annat psykologiskt test, och har i samtliga där extro- och introvers undersökts prickat ungefär 100 procent på introversen.

Vilket många har svårt att tro. Nu känns det svårt att skriva om sig själv enligt hur andra kanske ser mig, men jag är den som lätt kommer in på fester, hittar många människor och olika konstellationer jag kan samtala med om vad som helst. Jag har inga problem med att ställa mig upp och prata inför fem eller femhundra människor. Jag kan sitta i radio- eller tv-studio, bandad eller direkt utan problem. Tvärtom, jag tycker om att hålla tal och trivs i debatter. Tror inte att jag uppfattas som blyg, tystlåten eller tillbakadragen, men det vet en del av er bättre än jag.

Men, tröskeln före allt det där jag ovan nämner. Tröskeln är skyhög. Något av det värsta jag vet, det är att ensam komma in i ett sammanhang med för mig många, okända, personer, personer som dessutom i värsta fall känner varandra. Det är nog inte det att jag skulle vara blyg, tystlåten eller tillbakadragen, det är helt enkelt det att jag tycker att det är ansträngande, ibland rentav jobbigt, att umgås med folk.

Och det är inte det att jag inte skulle tycka om att umgås med människor, både bekanta och tidigare obekanta, tvärtom är det ju ofta både roligt och givande då det händer. Det är helt enkelt det att det inte faller sig naturligt för mig, jag är inte den typen. Det är en tröskel jag alltid måste ta mig över - och det gör jag ju, dagligen, många gånger per dag, mitt jobb kräver att jag skall vara out there. Och jag är det gärna, som tidigare konstaterat. Men, det är både en del av jobbet och ibland till och med jobbigt.

Inser att det här inte är något som man kopierar över i ett CV, men vill gärna genom denna korta utläggning slå ett slag för oss inåtvända.

Telefonfobin kan vi ta i ett annat inlägg.

6 kommentarer:

  1. Hög igenkänningsfaktor! tack för inlägget!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Roligt att du känner igen dig, vi är fler än man kunde tro!

      Radera
  2. Åh... så jag känner igen mig. Så. Jävla. Mycket. Jag kan ställa mig och debattera min rätt att få barn, inte höja mer än ett ögonbryn för kritik. Men modet att ensam kliva in på en ny arbetsplats... och mängden andetag jag tar för att ringa främlingar (vilket typ är mitt jobb ;-)). Ibland undrar jag om det är någon form av tics jag har som fått mig att bälja min yrkesbana och offentlighet. Jag har ju ont i magen JÄMT. Men jag tror snarast det kan vara en tillgång för min arbetsgivare (om inte annat för att jag är paniskt rädd för anställningsintervjuer så när jag väl har ett är det ju lika bra att bita sig fast som faan :-D)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så roligt att se dig här! Telefonnojan, eller fobi, tycker jag att vi skall prata lite mer om!

      Radera
  3. Jag är pratsam, social, har relativt lätt att få kontakt med folk - men min drömdag är en hel dag ensam hemma, och jag stortrivs med att ha ett jobb där jag oftast inte träffar nån alls under arbetsdagarna :-) Sen kan det vara roligt att få lufta sig på mässor och fester ibland, men jag är alltid helt slut efteråt. Och just det där att komma in i ett rum fullt med folk jag inte känner som du beskriver är så ofantligt jobbigt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är så skönt att "träffa" människor som vet exakt vad jag skriver om. Sådana som inte känner som jag frågar mig ofta varför jag inte vill träffa folk, och det är ju inte frågan om det, det är frågan om att jag till och med gärna träffar folk ibland, men att det ligger ett stort jobb bakom träffen.

      Radera