torsdag 23 januari 2014

Medaljens andra sida

Med anledning av det förra inlägget, en titt på medaljens andra sida. Som jag skrev i en av mina egna kommentarer, allt är ju bra nu och jag tycker själv att jag inte bara har lärt mig mycket av att växa upp som jag gjorde, jag tycker att jag har nytta av det än i dag.

Tycker själv om, ja, fast det kan låta lite prettot, att min egen uppväxt fortfarande får mig att reagera på saker. Vet inte hur det ligger till, men alla kanske inte reagerar på att barn redan i dagis riskerar delas in i olika läger på grund av eller tack vare familjens situation.

Och som jag skrev, jag kunde köpa ett par skridskor nästan varje vecka om jag ville. Men, det gör jag naturligtvis inte.

Någonstans ligger det ju och trycker, det att jag vill ge det barn jag fått, allt. Allt det han vill ha och allt det jag själv kanske saknade. Men, det gör jag inte. För jag vet att det inte är en framkomlig väg att gå, att som barn få allt man vill ha. Det gör en gott att högt önska sig något, ibland inte alls få det och någon gång faktiskt få det. Men ändå pockar det på, att jag vill ge barnet allt.

Och försöker göra det på andra sätt. Genom att ge honom så mycket som möjligt av det som inte kostar något. Tid, självförtroende, skratt, gränser, sagor, jo och nej, upplevelser och kärlek.

2 kommentarer:

  1. Så klokt du tänker och skriver. Det är ju dock så roligt att skämma bort.... Det får bli en gyllene medelväg av med- och motgångar, gratis och slös :-)

    SvaraRadera
  2. Anna-Karin, klokt vet jag nu inte, men håller med dig. Det skulle vara underbart att skämma bort, men röstar också för en medelväg!

    SvaraRadera