torsdag 5 juli 2012

Så olika är vår väntan

Jag hörde en av de mest efterlängtade nyheterna igår.

En vän - en vän som jag träffade tack vare (vissa saker har man en ofrivillig barnlöshet att tacka, hur knasigt det än låter) - vår väntan på barn, fick för ett par dagar ett besked om att de får ett barn.

Vännen fick ett telefonsamtal. Ett samtal som inte bara avslutar en lång länga av år fulla av längtan, saknad, sorg och ilska utan ett samtal som samtidigt inleder ett helt nytt liv. Ett underbart, efterlängtat nytt liv.

Det där samtalet. Det där hett efterlängtade samtalet man vet kan komma, men som ändå överrumplar en totalt då det ringer. Samtalet som gör att hela ditt gamla liv åker i luften och du inte kan annat än vara lycksalig och yr trots att du inte har någon aning om vad som väntar.

Det samtalet fick min vän, äntligen. Jag låg och tänkte på det i natt, för glad för att få sömn, hur speciellt det är att tillhöra den skara som fått vänta, kanske väntar än, på det samtalet. Att det oftast inte är glada orsaker som gör att vi väntar, men vi är desto gladare då väntan är över.

Jag har ju, av naturliga orsaker, ingen aning om hur det är att vara långt gången i en graviditet, jag har ingen aning om hur det känns att gå över tiden, jag vet inget om att föda, jag vet än mindre om att amma. Jag vet inte vad en förberedelsetid på nio månader gör med en människa.

Men, jag har lite erfarenhet av vad år av väntan gör. Och det gör att jag gläds så otroligt mycket över nyheterna min vän och hennes man fick.

Jag är så innerligt glad. Jag så himla innerligt glad!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar