onsdag 5 september 2012

Att mota det onda med det goda

Precis som Maria skriver i sin kommentar på mitt inlägg om den dödade åttaåringen, så kommer jag inte heller ur loopen med tankar på den lilla flickan som dödades natten till morsdag.

Det var samma morgon som rättegången inleddes jag var tvungen att väcka den lille på morgonen, det för att han skulle till dagis och det för att jag skulle till jobbet. Den lille var trött och var sur som en simpa för att jag tvingade honom att vakna. Surheten tog sig uttryck genom att den lille var gråtig och tyckte att det var orättvist att det höll på att bli bråttom.

Det här är en vardaglig incident som alltid ger mig en släng av ångest. Att jag, på grund av mina frivilliga och ofrivilliga val, gör honom ledsen. Ett lite dåligt samvete plågade mig längs morgonen, som det alltid gör då jag känner att jag inte bara ger den lille av det goda, utan gläntar på dörren till det som inte är roligt.

Och så nyheten om hur ont man kan göra ett barn. Hur ont man kan göra ett barn utan att ens tveka. Att man kan vara så ond att man upprepar det onda, gång efter gång. Tills döden kom som en icke-självvald befrielse för den lilla flickan.

Jag märker det nu i det som är vår fortsatta vardag, att små detaljer, en puss här, lek där, glatt tjoande på Hoplop, en födelsedagskaka och en sagostund varje kväll - att tanken på flickan förföljer mig.

Allt det den lille ändå, trots mina skavanker och svagheter som mor, får. Som flickan inte fick.

Samvetet över det onda i världen gnager.

Men, det skall inte vara bort från det barn jag fått. Tvärtom. Jag skall bomba honom med så mycket kärlek jag bara kan.

För jag vill tro att man kan mota det onda med det goda.

8 kommentarer:

  1. Dagens vackraste ord. Du är fin.

    SvaraRadera
  2. Jag såg av misstag bilder i en kvällstidning av polisens rekonstruktion av hur de band henne. Jag önskar verkligen att jag inte sett det. Det är ännu värre nu.

    Pappan lär ha fått stryk i fängelset. Allt jag kan tänka är: det räcker inte. Men vad räcker? Vad är straff nog?

    Jag förstår inte hur man skall kunna hantera detta.

    SvaraRadera
  3. Jag kan inte heller sluta tänka på henne. Det är så hemskt så hemskt så hemskt. Jag blir så ledsen att jag mår illa.

    SvaraRadera
  4. Det här är så vackert att jag får en klump i halsen. Och jag håller med dig! Genom varje barn som får växa upp med kärlek kommer vi att bygga nästa generations goda föräldrar.

    SvaraRadera
  5. Jag känner som du. Varje kärleksdränkta kram av mjuka barnarmar får det att vända sig i magen på mig. Hur kan någon vara så immun mot detta avväpnande i en barns tillit? Hur kan man svika så?

    Jag kan inte hjälpa den lilla men hoppas hon får vara älskad där hon är nu. Och jag ska älska tills jag blir blå i synen. Det onda ska inte vinna.

    SvaraRadera
  6. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  7. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  8. Mira - och alla andra - din kommentar anlände i trippel, jag hoppas det var okej att jag tog bort två kopior.

    Och tack, det tacket går till precis alla, för alla varma och fina kommentarer.

    SvaraRadera