lördag 30 juli 2011

Var min stödstrumpa, snälla?

Nåja. Den lille, han skall börja på dagis om ett par veckor. Eller, mer korrekt uttryckt; den lilles föräldrar skall jobba och därför skall den lille gå på dagis.

Nu, käraste stödstrumpor; det här med att börja på dagis. Var klämmer det som mest och vad är bäst med det hela? Gropar man inte bör falla i och hur skall man inte dabba sig totalt? Är det någon annan av läsarna som introducerar barnet i dagisvärlden nu under hösten?

I ärlighetens namn så är det rätt piano, det här med dagis just nu. Jag skulle mer än gärna stanna hemma med den lille i sisådär 16 år ännu, men, den lille blir skogstokig om han är tvungen att vara inomhus med mig i mer än två timmar i ett sträck. Så, det känns som om dagis kunde erbjuda ett mer attraktivt program, åtminstone i några timmar om dagen.

4 kommentarer:

  1. jag vet inte vad jag ska säja, våra barn har gått på dagis nu i snart 3 år. De lever och mår bra. Men det är ju en process att börja dagis. Men ett tips är väl att ha relativt lugna kvällar hemma efter dagisdagen, åtminstone i början.

    SvaraRadera
  2. Vår dotten (1år 2 mån) skall börja dagis om 2 veckor. Skrämmande men skönt säkert för henne för hon orkar inte heller med mig mera än 1 timme i sträck. Och för mig har 1 år och 4 månader av mammaledighet varit helt för mycket. Tyvärr kan inte pappan ta pappamånaden, annors skulle vi säkert dra ut på dagisstarten några månader till.

    Men allt går säkert bra!

    SvaraRadera
  3. vår lillis började på dagis för ett år sedan, vid 1 år och 1 månad. jag led av en vansinnig separationsångest och krisade medan hon tog det lugnt.

    vi har haft lyxsituationen att vi kunnat flexa mycket med tidtabeller. vi har t.ex. aldrig behövt väcka henne på morgonen, utan hon får vakna själv, så äter nåndera av oss frukost med henne i lugn och ro, klär på henne och åker hemifrån utan stress och jäkt. på samma sätt har hennes dagisdagar heller inte blivit särskilt långa, senast 16-tiden har nåndera kunnat plocka upp henne. det är inte så för alla, jag vet, men det här tror jag har varit hemskt bra som en lång mjuklandning till dagislivet för en ettåring. och så har hon haft 4-dagarsveckor stora delar av året som gått.

    jag har känt att jag kunnat lita fullständigt på dagispersonalen. de är erfarna, kunniga och otroligt empatiska. de verkligen älskar att vara med dom små liven. jag märker det ju på vår dotter också. nu på semestern har vi åkt förbi dagis många gånger och varje gång pekar hon och skulle vilja gå dit, och suckar besviket när vi säger att det just nu inte går.

    så nu måste jag också bara lita på att de vet vad de gör, personalen, då de beslutat att flytta vår lilla tös till en större grupp med lite äldre barn. småbarnsgruppen blir fullsatt med 10-månaders som knappt kan gå, och vår kavata 2-åring, som kan prata ganska bra och är så duktig så, får vänja sig vid en annan grupp, med nya vårdare och en ny gård också. det här kan hålla mig sömnlös i flera timmar, tanken på att hon ska måsta vara duktigare och större än vad hon är. men vi måste jobba, hon bör gå till dagis, och så här är det bestämt... antagligen tar hon förändringen med en axelryckning och så har min kris varit alldeles i onödan.

    med detta vill jag säga att allt oftast ordnar sig. men är man orolig till sin läggning är dagisbörjan inget som kommer att ändra den läggningen. men genom att hålla sig lugn, hålla fast vid trygga rutiner och bara vara hemma efter dagisdagarna tror jag det blir riktigt bra.

    SvaraRadera
  4. Våran kille är en sån "stackare" som gått långa dagar på dagis från start (han var 17 månader när han började) Han lämnade inte mitt knä på 45 min första inskolningsdagen, men efter det kunde jag ha gått hem. Han trivs super och vi har nästan varit ledsna för att lämningarna gått FÖR bra.... Jag tror det viktigaste är att inte skicka ut vibbar av att det är farligt att bli lämnad på dagis, utan poängtera hur roligt det blir för barnet. När jag jobbade på förskola var det svårast för barn vars föräldrar drog ut på det och lättast för dem vars föräldrar nästan bara pussade hejdå och gick.
    Vi hade en backupplan med kortare dagar, men behövde inte ta till den.

    SvaraRadera