Jag vet inte varför, men jag blir milt provocerad av diskussionen som kom igång efter Mika Myllyläs död.
Det som provocerar mig är påståendet om att "vi borde bli bättre på att ta hand om våra elitidrottare då de avslutar sin karriär". Och det skall jag ju hålla med om, att det ser ut som om många stora finska toppidrottare firar sina framgångar lite väl djupt nere i flaskan, länge och väl.
Så, något är på tok.
Men, om jag inte missförstått (eller så är jag bara missunsam), så blir en del toppidrottare just det, toppidrottare, med ett stort flankstöd - i form av pengar - av oss, mig. Då tänker jag på de skattemedel som används för att ordna med läger, träning och tävlingar och sådant. Det är inte många idrottare som kommer upp till en sådan nivå att de förtjänar storkovan, men, gör de det så är pengarna inte helt oävna. Prispengar, bonus för medaljer, tomt i gåva av hemstaden och så sponsorpengarna förstås. Vi, som betalt en liten skiva av det förberedande kalaset, vi får vår del av det goda i form av stolthet. Över vårt land, eller idrottaren, eller vad vi nu känner oss stolta över.
Men, sen då idrottaren trillar av karriären, inte är en hjälte längre. Börjar leva det typiska finska livet, med sprit och slagsmål som krydda. Skall vi rycka in också här? Och monetärt se till att hjälten kommer på benen igen? Betala deras anpassning till det vanliga, tråkiga liv vi levt hela tiden? Betala för terapin och betala för torken?
Jo, jag har själv fått ta del av det andra betalt för. Jag har legat på sjukhus och jag får åka buss till stan och mitt barn få barnbidrag. I grund och botten vill jag ju tro att jag är en människa som vill delta i att ta hand om andra, och att jag själv också skall få hjälp då jag behöver det.
Ändå är jag provocerad av det här med att vi borde ta hand om fallna hjältar. Jag tror att jag dels är arg för att jag tycker att de hjältar jag kommer att tänka på har hjälpt sig själva i diket och dels är jag arg för att det finns en massa A-lagare som ingen någonsin står och påstår att vi borde ta hand om.
du är så klok du Micaela!
SvaraRaderaDet är väl just för att de är toppidrottare, med ett massivt stöd, både ekonomiskt och av folket, som det är så jäkla tungt att vänja sig vid det vanliga livet. Att själv ta ansvar för sin ekonomi och sitt jobbande, att inte få höra alla beundrande rop och all dyrkan..då är det lätt att titta ner i flaskan, för då får man ju en kick igen: Tills det är för sent....
SvaraRaderaVet du Micaela, jag funderade på PRECIS samma sak idag.
SvaraRaderaHan fuskade sig till framgång och knäcktes av att bli fast. Det är tragiskt, men jag slår vad om att det finns många minst lika hemska människoöden out there som ingen uppmärksammar.
Marica - jag tycker du är klok! Tack för komplimangen!
SvaraRaderaRockMom - ja, det är synd att idrottare på topp inte kommer åt att leva ett vanligt liv. Det är ju träning som ger färdighet, också utanför sportandet.
Malin - we think alike!
Hmm. Och jag tycker igen att Myllylä blivit grymt felbehandlad, elitidrottare eller ej. Begreppet "ta hand om" kan man ju tolka på olika sätt, men jag tycker att media har ett ansvar här. Att mässä i hans elände och kabla ut suddiga bilder då han fallit i fyllan är inte okej. Det är så typiskt finskt beteende. Hylla hjälten, slå den som fallit. Vi är alla människor med brister och misstag. Jag önskar Myllylä hade fått vara ifred. Då hade han levt idag och hans barn hade haft sin far kvar.
SvaraRaderaAnn. Media har definitivt ett ansvar, att kvällstidningarna fortfarande gottar sig åt fallet Myllylä, det svider i ögonen. Det var media som rapporterade om hjältens fall och nu har de samma tidningarna, radiokanalerna och de övriga gjort mannen till en än större hjälte, en mytisk legend. Men, jag tycker också att vi, som konsumerar media, bär en del av ansvaret - vill vi inte se personer behandlas som de behandlas, borde vi säkert låta producenterna veta det. Jag skall erkänna att jag inte protesterat mer offentligt än så här, i det här inlägget.
SvaraRaderaMen, tragiskt är det. Tragiskt så att det gör ont.