Att lägga fingret på tid. Det är svårt.
I februari 2010, då gick allt så snabbt och så otroligt långsamt. Allt hände på en gång, och samtidigt - i och med att det var det jag väntat på - så kändes allt så naturligt, att det inte kändes som om det hände alls för mycket.
I februari 2010 kändes det som om jag skulle komma att vara hemmavarande i oceaner av tid. Jag fick ofta frågan "hur skall du få tiden att gå?" och frågan kändes konstig. Vad då gå? Den gick alldeles för fort hela tiden, trots oceaner av tid.
Nåväl. Nu sitter jag här. En månad semester kvar. I början av augusti hägrar arbete och en inskolning av den lille på dagis (majoriteten av utbildningen sköter männen i familjen på tumis).
Och jobbet. Det är så mångfacetterat. Jag har absolut inget emot att börja jobba, tvärtom. Jag har alltid tyckt om att jobba. Jämte arbetet i sig, ser jag fram emot att återse alla otroligt fina människor. Och det är vid "människor" jag inser att tid, så mycket tid, oceaner av tid, faktiskt gått. För det är så många som inte kommer att vara där de var då jag steg upp och gick.
Så mycket är förändrat. Så många har rört på sig.
Förändring är bra. Och det är bra att röra på sig.
Men, jag vet redan nu att det är leenden jag kommer att sakna, det är en speciell humor som inte längre odlas. Det är personliga saker som inte längre har den samma plats och det är blickar som inte längre riktas.
Allt detta ersätts av nya, lika fina erfarenheter. Men, jag kommer ändå att anlända med saknad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar