Kontrasterna är så skarpa, de skär in på de mest känsliga ställen, på det sätt som gör mest ont.
Jag lallar lycklig omkring på landet, äter nyplockade blåbär, plockar svamp, ror ut för att meta och bara känner lycka i varenda cell. Samtidigt far fan fram, slaktar barn, gör barn föräldralösa, sprider skräck och stavar hat.
Det enda sättet att mota hat i grind, det är att kämpa mot det hat som bubblar upp. Att försöka känna kärlek också mot det som minst av allt förtjänar det. Älska kvinnan i kassan som surar, älska mamman som lär barnet rasismens grunder, älska pappan som slår både mor och barn, älska det jag inte tror mig förmå att känna kärlek för.
Det är så svårt. Ändå måste man gå genom de egna tunga tankarna och de svarta känslorna, mot det som är ljusare, mot det som är gott.
Det underlättar att titta på det lilla barnet, se barnet dyka in i jordgubbslandet, se lyckan i de ännu oförstörda ögonen, se den goda själen titta rakt in i en, med förströstan i blick. Han skall inte växa upp i en värld där det är hat som vinner. Han måste få växa upp i ett liv, i en värld, där kärlek är den starkaste underströmmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar