söndag 18 november 2012

Och hur resonerade ni?

Är det bara jag eller?

Ett inlägg i den kategorin, ja.

Vet inte om det hänger i luften eller om jag bara är ute och seglar, men tycker ni att det känns som om det är en hel del unga och äldre män som vill bli pappor just nu? Att det är kvinnorna som är mer sådär ja, men vi väntar och ser och sedan zappar vidare?

I min ungdom - höh, höh - så vill jag dra mig till minnes att det var "andra vägen", att vi chicks ville bli mammor bums på momangen medan de blivande männen mer tuggade på skägget och önskade sig lite mer tid i julklapp?

Hur var det / är det i ert fall? Ville / vill den ena mer än den andra?

Och ni bara, men Micaela då? Och jag bara, nåväl först var jag inte tusentaggad på det här med egna barn, sen då det visade sig att det skulle vara svårt att få barn, så ville jag inget hellre än att få ett.

6 kommentarer:

  1. I vårt fall var det faktiskt min man som var mer entusiastisk med dethär att skaffa barn, men han "smittade" han det ganska snabbt på mig. Sen var det ju inte så lätt att bli gravid, så det stärkte nog på barnlängtan. Skrev faktiskt ett inlägg om dethär att vara/inte vara barnkär: http://catten.ratata.fi/post/391915

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för länken till ditt inlägg! Det är oerhört intressant att få läsa och höra hur människor resonerar om något som samtidigt är så naturligt och ändå privat. Tack!

      Radera
  2. Hos oss var det helt klart mannen som gick och var babysjuk i flera år innan det hände. 17 veckor in är jag inte vidare babysjuk ännu heller, men jag har nog förändrats åt det positivare hållet åtminstone, så månne det inte ger med sig innan babyn kommer!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, du har ju lite tid på dig att vänja dig vid tanken ännu! Vi hade två veckor på oss att förbereda oss innan den lille kom och faktiskt flyttade hem hos oss - så, jag tackar mina skapare för att jag faktiskt föll pladask för honom. Vilket jag gjorde, mer och större än jag någonsin vågade tro.

      Radera
  3. I vårt fall var det nog varken eller.
    Som liten var jag säker på att jag skulle få många barn. Och jag skulle börja tidigt. Kanske vid 22? Senast vid 25 i alla fall!
    Men när jag stod där på tröskeln till 25 så fanns barn inte på kartan, ingen potentiell far heller. Inte så att jag inte ville ha barn någonsin, sen nån gång i framtiden kanske. Men det var så diffust så jag tror att jag just då för stunden i alla fall hade förlikat mig vid tanken på att det fanns en chans att jag aldrig skulle få barn och jag var ok med det.
    Men så träffade jag min sambo och nio månader senare var jag plötsligt gravid. Och handfallen, jag som inte ens i min vildaste fantasi sett mig inreda en barnkammare, stod nu där med ett streck på en sticka. Det var nog de mest omtumlande stunderna i mitt liv.
    Men som jag senare tänkt, det var inte vi som valde sonen, det var nog han som valde att komma till oss och bättre överraskning kan man inte få!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Spot on, känslan av att det är barnet som väljer vem hen landar hos!

      Radera