Gratulerar på födelsedagen, finaste.

Min älskade mor firar födelsedag idag, för första gången på breddgrader på vilka jag inte kan nå henne.

Grattis, fina, jag saknar dig så.

Visare än laman?

"Äiti, tiedätkö mikä on tärkeintä?"

"?"

"Hidastaminen."

(På svenska ungefär: "Mamma, vet du vad som är viktigast? Att ta det lugnare.")

Medaljens andra sida

Med anledning av det förra inlägget, en titt på medaljens andra sida. Som jag skrev i en av mina egna kommentarer, allt är ju bra nu och jag tycker själv att jag inte bara har lärt mig mycket av att växa upp som jag gjorde, jag tycker att jag har nytta av det än i dag.

Tycker själv om, ja, fast det kan låta lite prettot, att min egen uppväxt fortfarande får mig att reagera på saker. Vet inte hur det ligger till, men alla kanske inte reagerar på att barn redan i dagis riskerar delas in i olika läger på grund av eller tack vare familjens situation.

Och som jag skrev, jag kunde köpa ett par skridskor nästan varje vecka om jag ville. Men, det gör jag naturligtvis inte.

Någonstans ligger det ju och trycker, det att jag vill ge det barn jag fått, allt. Allt det han vill ha och allt det jag själv kanske saknade. Men, det gör jag inte. För jag vet att det inte är en framkomlig väg att gå, att som barn få allt man vill ha. Det gör en gott att högt önska sig något, ibland inte alls få det och någon gång faktiskt få det. Men ändå pockar det på, att jag vill ge barnet allt.

Och försöker göra det på andra sätt. Genom att ge honom så mycket som möjligt av det som inte kostar något. Tid, självförtroende, skratt, gränser, sagor, jo och nej, upplevelser och kärlek.

Högsäsong för lågvatten

Fick ett mail från den lilles fantastiska dagis, allmän information och en påminnelse om att gruppen kommer att åka skridsko under några dagar nu under våren.

Omedelbart en känsla av obehag. Inte för att barnen ska skrinna, och vi hinner skaffa skridskor, de förra har hunnit bli för små. Det handlar inte om det att den lille inte är speciellt förtjust i att skrinna, han tycker helt enkelt inte om att göra saker han inte är bra på och det kanske går om.

Men, mailet tog mig tillbaka till tider då jag själv gick i skolan. På den tiden skickades information till föräldrarna via lapp som man som skolelev bar hem och det tunga, fadda som lade sig över axlarna, kring hjärtat då lappen innehöll något som vi måste skaffa, köpa. Att komma hem och säga att jag behöver ett paket skidor, skridskor eller si och så mycket pengar för att delta i klassresan och veta att mina föräldrar inte alla gånger hade råd.

Skam då man då kom hem med lappen. Skam då man kom tillbaka till skolan tomhänt.

Alla de här extra utgifterna lade sig som en våt filt över allt det som redan var vardag. Inte ens på den tiden, då mode nu inte var så avgörande och hårt som det är i dag, gick det mina klasskompisar obemärkt förbi att jag hade ett par jeans till mitt förfogande. Jeans som användes måndag till fredag, tvättades under veckoslutet och så höll de kanske hela läsåret. Frågor som varför jag inte har någon cykel och varför jag inte kan rida på lektionshästar som de andra flickorna i klassen och så några lappar om skridskor, skidor, utflykter och annat på det.

Skammen sitter kvar i ryggmärgen, trots att jag i dagens läge kunde köpa ett par nya skridskor så gott som varje vecka, dyker känslorna upp då jag läser att den lille ska åka skridsko tillsammans med sina dagiskompisar.

Tanken på att det dagligen finns små barn som riskerar att känna samma skam, riskerar att mobbas, slutas utanför föranledde dagens ledare i Borgåbladet, du kan läsa den här om du vill.

Fobistöd, eller därför bloggar jag

Ja, men vet ni. Du milde så det är skönt att bara lägga ut texten, om hur inåtvänd jag är, hur illa jag tycker om telefonen och se att ni sluter upp. Stort tack ska ni ha!

Jag tror att de tidigare två inläggen på någon vänster hänger ihop med varför jag bloggar. Att blogga är ett för mig betydligt lättare sätt att vara i kontakt, lättare än att då träffas eller ringas. Och jo, vet ju att det inte är samma sak, att sitta för sig själv och skriva, eventuellt få någon kommentar och sedan svara på dem som i att sitta runt ett bord och prata. Men, någonstans ändå, samma kärna.

Ni som kommer ihåg hur det var i början av nittiotalet, kommer ni ihåg att man gjorde stor skillnad på IRL och det som hände på internet, det som hände på internet, det hände liksom inte på riktigt. Hände det ändå något på internet, så var det inte lika fint som det som hände IRL.

För mig och likasinnade är det skönt att det där IRL inte är det ända som räknas nuförtiden.

Någon gång i alldeles snar framtid ska vi prata om att inte räcka till. Något annat vi borde ta upp?

Telefonfobin

Det här med telefonfobi, det skulle vi ju ännu prata om.

Finns det något jag tycker illa om, så är det att tala i telefon. Både att ta emot samtal och ringa samtal, uh. Det absolut värsta jag vet - i fråga om telefoner - är röstmeddelanden. Att lyssna på sådana ligger på min absoluta bottenlista. Behöver jag tillägga att jag a) har väldigt låg telefonräkning, b) aldrig lämnar ett röstmeddelande och c) är en stor vän av SMS?

Jag är säkert den enda i modern tid som längtar tillbaka till den tid då telefonen satt fast i väggen.

Det ingen riktigt vill tro

Peppe skriver i dag ett inlägg som också handlar om extrovers och introvers. Då det under hösten publicerades en del nyheter som handlade om de olika personligheterna på arbetsplatser tänkte jag skriva om det, men det hanns inte riktigt med.

Eller så var det så att jag bara kröp in i skalet. För det är där jag trivs allra bäst. Jag brukar skämtsamt (ja, är det ett skämt eller ej?) säga att jag alltid helst av allt vill vara ensam hemma. Hellre det än fester, galor, tillställningar och ja, vad det nu kan ordnas om dagar och kvällar som jag kunde frekventera.

Å olika jobbs vägnar har jag gått genom både ett och annat psykologiskt test, och har i samtliga där extro- och introvers undersökts prickat ungefär 100 procent på introversen.

Vilket många har svårt att tro. Nu känns det svårt att skriva om sig själv enligt hur andra kanske ser mig, men jag är den som lätt kommer in på fester, hittar många människor och olika konstellationer jag kan samtala med om vad som helst. Jag har inga problem med att ställa mig upp och prata inför fem eller femhundra människor. Jag kan sitta i radio- eller tv-studio, bandad eller direkt utan problem. Tvärtom, jag tycker om att hålla tal och trivs i debatter. Tror inte att jag uppfattas som blyg, tystlåten eller tillbakadragen, men det vet en del av er bättre än jag.

Men, tröskeln före allt det där jag ovan nämner. Tröskeln är skyhög. Något av det värsta jag vet, det är att ensam komma in i ett sammanhang med för mig många, okända, personer, personer som dessutom i värsta fall känner varandra. Det är nog inte det att jag skulle vara blyg, tystlåten eller tillbakadragen, det är helt enkelt det att jag tycker att det är ansträngande, ibland rentav jobbigt, att umgås med folk.

Och det är inte det att jag inte skulle tycka om att umgås med människor, både bekanta och tidigare obekanta, tvärtom är det ju ofta både roligt och givande då det händer. Det är helt enkelt det att det inte faller sig naturligt för mig, jag är inte den typen. Det är en tröskel jag alltid måste ta mig över - och det gör jag ju, dagligen, många gånger per dag, mitt jobb kräver att jag skall vara out there. Och jag är det gärna, som tidigare konstaterat. Men, det är både en del av jobbet och ibland till och med jobbigt.

Inser att det här inte är något som man kopierar över i ett CV, men vill gärna genom denna korta utläggning slå ett slag för oss inåtvända.

Telefonfobin kan vi ta i ett annat inlägg.