Att kn*lla upp sig

Satt på ett tåg häromdagen. Språkade med mitt resesällskap om medelålders män. Om medelålders mäns förhållande till kvinnor på arbetsplatser.

Historia ur det förflutna:

Då det i tiden begav sig, någon gång då jag var ung, grön och jobbade som musikjournalist fick jag frågan av en äldre, manlig person som jobbade i samma hus som jag. "Vem har du kn*llat med för att få det där jobbet då?".

Jag blev så ställd i det ögonblicket att jag säkert gjorde det mest skamliga, skrattade nervöst, liksom för att hjälpa bort honom ur det oerhört pinsamma och dumma han fått oss att landa i. Jag vet inte hur många gånger jag gått tillbaka till det där ögonblicket och hoppats att jag hade haft lite mer skinn på näsan och sagt allt det där man borde säga.

Men, man kan inte vrida tid tillbaka. I dag, det händer att jag stöter på personen i fråga i någon form av media, tänker jag mest lite i banorna av att där är han fortfarande. I samma hus, sitter på en lite mindre flashig pall, eventuellt lite överraskad över att han aldrig kom någon annan vart.

Och på något annat ställe sitter jag och kommer ihåg incidenten, rätt säker på att han glömt den. Om det inte är så att han fortfarande går omkring och tror att alla unga kvinnor bara får jobb genom att ligga sig till dem. Och gör det enormt korkade att ställa den frågan till de unga kvinnor som jobbar i samma hus som han.

Och så hoppas jag att de personer som får den frågan, av honom eller av någon annan, att de har så mycket mer skinn på näsan än jag hade den dagen. Låt dem inte sitta på dig, tänker jag här jag sitter. Och så hoppas jag att jag får bli gammal. Utan att bli bitter.

Tankeflöde slut.