onsdag 6 juni 2012

Provocerad av Pippi

Med några år på nacken, nuförtiden "tvungen" att läsa litteratur också avsedd för barn igen, är det dags att göra upp med Astrid Lindgren.

Astrid Lindgren, det är så lätt (för mig) att på grund av kvinnan i fråga - hon verkade vara en fantastisk typ, jag har aldrig träffat henne - packa in allt det hon skrivit och placera det i facket "fenomenalt".

Men, jag tycker inte alls om allt Astrid författat. Här far vi:

Favorit:
Emil i Lönneberga.
På något sätt så lätt att ta till sig.

Givetvis:
Bröderna Lejonhjärta. Mio min Mio.
Kuriosa: Mio min Mio gav mig min första pojkvän.

Tycker om:
Barnen i Bullerbyn. Ronja.
Tycker jag mest om så här retrospekt.

Jag kände aldrig riktig igen mig:
Madicken.
Det var nog lite för fina för att jag skulle känna igen mig.

Lämnade mig oberörd:
Vi på Saltkråkan.

Helst inte:
Karlsson på taket.
En tjock gubbe på taket, med propeller i ryggen, som stjäl köttbullar av barn. Näe.

Och sist, men inte minst. Jag blev och blir fortfarande provocerad av Pippi. Naturligtvis ser jag allt det goda med Pippi, jag kan bara ha mina aningar om vad Astrid ville skriva in i karaktären. Men, jag tyckte på något sätt att Pippi ofta gick lite för långt, och ofta på bekostnad av Tommy och Annika. Pippi lyckades framkalla skamkänslor i mig redan då jag var liten. Men, som ni ser, man behöver inte vara speciellt skarpsynt för att inse att mina känslor för Pippi, det handlar mer om mig än om Pippi.

6 kommentarer:

  1. Karlsson älskade jag, men jag tror det var mest för att jag blev så snål på köttbullarna.

    Men jag förstår precis vad du menar med Madicken och Vi på saltkråkan, jag fick inga som helst kicks av dom!

    Jag köpte förresten en hel hög Lindgrens klassiker någon tid sedan, bara jag skulle ha tid att läsa dom också...

    SvaraRadera
  2. Intressant. Jag själv var livrädd för Pippi, Ronja och bröderna Lejonhjärta när jag var liten. Jag har ännu inte idag sett hela Mio min Mio. Saltkråkan däremot gillade jag bara för att det gav mig såna fina sommarvibbar (det redan som barn) och samma med Bullerbyn och Madicken.

    Jag var ett litet lättskrämt barn, allt spännande var för spännande. (Rölli var det värsta jag visste, han fick mig nästan att kakka i byxorna) Därför tror jag att jag gillade just de där sagorna som inte hade så mycket "djup handling" utan bara gav en bra känsla.

    SvaraRadera
  3. Jag älskade Madicken! Och Ronja. Och Bröderna Lejonhjärta. Och Vi på Saltkråkan. Mio min Mio läste min lärare på ettan som högläsning och jag bara väntade på fortsättningen. Emil tyckte jag också om. Och Pippi, fast jag grät alltid då hon lämnade sin pappa och inte kunde välja både och (syndrom av att vara skilsmässobarn?). Karlsson på taket tyckte jag inte heller om. Jag tyckte han var fräck och elak. Barnen i Bullerbyn har jag inte riktigt koll på, så de har tydligen lämnat mig rätt så oberörda.

    SvaraRadera
  4. Vad roligt att ni vill dela med er av era känslor inför allt det Astrid skrev. Och att se att ni också är "delade" inför karaktärerna. Tanken slog mig, och det var därför jag skrev inlägget, att man så ofta "avfärdar" allt det Lindgren gjorde, med ett "fantastiskt". Det ger en lite onyanserad bild och det är roligt att se att jag inte är den enda som rangordnar karaktärerna.

    Så är det ju otroligt fascinerande att Lindgren lyckats skriva så att vi, redan som barn, tolkat in så mycket av oss själva och våra upplevelser i hennes karaktärer.

    SvaraRadera
  5. Nå jo. Kanske inte allt är fantastiskt? Måste riktigt fundera.

    Favoriterna
    Bröderna Lejonhjärta. Var sjukt kär i Jonathan i boken och blev såå besviken då jag såg filmen.
    Ronja
    Handlade ju om mig och den rödhårige kille jag var kär i.

    Madicken
    Också underbar. Det var syrran och jag. Även om vi inte var så fina. Lisabet har för övrigt alldeles underbara uttryck. Och Abbe. Honom var jag också kär i. Och allt elände med hans fulla farsa. Värst då Abbe näastan dör. Men också romantiskt med Alva och sotaren. Filmatiseringen är härlig. Underbar casting. Och alla bibelhistorier. Aj aj.

    Karlsson
    Diggade tv-versionen, läste aldrig böckerna. Var nog mest intresserad av kuckelimuckmedicinen.

    Pippi
    Läste inte. Men kollade nog alltid på tv. Lite blandade känslor där

    Saltkråkan och bullerbyn
    Småboring

    Allra käraste syster
    Jättefin, sorlig och spännande

    Kajsa kavat och de andra sagorna i den boken
    Härliga. Allt som handlar om förritiden är så härligt. Det har jag alltid tyckt. Så mycket fattigdom och sjukdom och död. Sagan om Märit t.ex. och Gull-Pian. Och KAjsa själv förstås.

    Nils Karlsson Pyssling
    Så spännande och fascinerande med Killevippen. Leka dockskåp, liksom, precis som i

    Ingen Rövare finns i skogen.

    Lotta på bråkmakagatan.
    Helt fantastisk skildring av trotsigt ljuvlig unge. Inser man nu som vuxen.

    Emil
    Som treåring VAR jag Emil. Och kunde inte förstå varför syrran inte fick heta Ida. Konstigt nog har jag inte några starka Emilvibbar mer.

    Nej, vet ni det här tar aldrig slut. Och Astrid har nog inte skrivit något dåligt. Alls. Tror jag.

    SvaraRadera
  6. Situationsdiktaren - håller med, något dåligt har Astrid nog inte skrivit, men mycket mer nyanserat och på en bredare skala än vad jag egentligen kommit att tänka på.

    SvaraRadera