Linn skriver om en tonårsangst hon hittar nedpackad i några pafflådor hos sina föräldrar.
Tonårsangst, jo då. Jag har det samma, packad innanför pärmarna i ett otal dagböcker och packad som ett och många minnen under pannloben. Som jag skriver i min kommentar hos Linn, det händer att jag önskar att jag kunde gå till mitt tonårsjag och säga det åt mig själv, att allt blir bra. Att det, trots murar som reser sig vågrätt, kommer att bli mer än bra.
Vad skulle du säga åt ditt tonårsjag? I vilken ålder i det förflutna skulle du vilja gå in för att träffa dig själv? Skulle du gå in just där för att ändra kurs, eller vad skulle du göra?
Det verkar vara populärt att läsa igenom sina gamla dagböcker just nu... På samma sätt som Linn så tyckte jag inte själv att jag var så värst angstig, men nog kryper svårmodet fram mellan raderna ändå. Och mamma koma jag tydligen inte alls överens med, och det har jag verkligen inget minne av?
SvaraRaderaMen mitt tonårsjag kan jag ändå förlåta, jag var ganska bra ändå, det är min tjugonånting-slarver-studerande jag skulle vilja gå å ta i nackskarven. Klart man ska leva studieliv, men liite mera ansträngning skulle inte ha varit så svårt...
Högstadiet var ju elände, men nu när jag tänker tillbaka kommer jag ändå på en massa bra saker som jag gjorde. Inte hela tiden, men det är kanske undantagsstunderna som fastnat i minnet. Ringde åt killen jag var så himla kär i utan att angsta till döds före. Skrev ett brev till min lågstadiebästis om hur jag kände det när hon ignorerade mig sedan vi börjat högstadiet. Sa åt killen som ignorerat min brist på attraktion å det grövsta att jag faktiskt inte ville ha med honom att göra.
SvaraRaderaPå nåt sätt skulle jag också hellre prata med mitt tjugoåriga jag. Säga att det blir bättre, att det blir riktigt bra och att jag inte ska oroa mig så mycket utan hellre slappna av lite mera och våga testa nya saker. Att efter redan ett år på studieorten har jag vant mig vid tillvaron och hittat jättefina vänner.
Jag var himla dålig på att skriva kontinuerlig dagbok i tonåren, det är först strax efter 20 jag skaffade mig den vanan. och ända sedan jag började ha ett år och fler av dagboksskrivande att se tillbaka på har jag läst om det jag skrivit tidigare år under samma datum. Numera inte från alla år, men från de senaste. Det är många gånger fascinerande läsning, de där ögonblicken ur livet som man inte längre minns med samma intensitet. och där också, stunderna när man bara vill trösta sitt tidigare jag.