onsdagen den 25:e januari 2012

Tusen och en känslor

Den som är bosatt i Finland, den ser nu att den här nyheten nu får lite mer utrymme, det efter att dyningarna efter valet planar ut.

Den här artikeln, nyheterna med anknytning till det här, rör upp tusen och en känslor i mig.

Paret Kaikkoinen & Taiveaho, det känns som om vi vandrat en del av våra historier jämsides. Främst för att då, i tiderna, då paret gick ut i offentligheten med att de inte kan få barn, att de ställer sig i adoptionskö, då gjorde vi precis samma saker, lite mer i skymundan. Jag skäms för att jag är tvungen att erkänna att jag tänkte, med stänk av bitterhet, att de säkert kommer att få barn före oss, att det finns vägar de kan gå som inte är öppna för andra.

Jag skäms än mer idag, för vi vet ju alla hur det gick. Vem som hann först. Om det nu är en tävling.

Men, artikeln, situationen.

Det finns ett faktainlägg i alla nyheter kring det här som jag inte kan tycka att stämmer. Det konstateras att paret Kaikkoinen & Taiveaho skulle få sitt barn från Sydafrika i år. Som om det vore bestämt. Och det är det aldrig i de här fallen. Jo, nyheten blir än mer dramatisk på det här sättet, men den är redan dramatisk nog.

Nu är Kaikkonen inte fälld. Men han är misstänkt för ett ekobrott. Och det förhindrar honom från att vara en god förälder. Det gör att hans fru inte är en god förälder.

Och den sura, bittra uppstötningen. Jag kan känna smaken av den i mun, hur det kändes. Varför skall vi skrutineras på detta sätt? Varför erbjuds vi nålsögon så små att det inte skall vara möjligt att komma genom dem? Varför behöver inte de som totar ihop sina egna, små, gulliga biologiska barn ens säga hej till en myndighet innan de godkänns som föräldrar?

Jag vet, jag vet. Det ställs särskilda krav på personer som får ta emot någon annans barn. Det är viktigt att de blivande föräldrarna är så "bra" som möjligt.

Och mina tankar går till Kaikkonens fru.

En av de tyngsta saker att bära under barnlösheten, det var ångesten jag kände för min nästa. Min man. Så gott som dagligen ansåg jag att det var mitt fel att det var som det var, att min man säkert hade lyckats bättre med någon annan vid sin sida.

Att vara Kaikkonen idag. Och se, att man - i någons öga - gjort fel. Att det felet - som i dagens läge inte är bevisat - kostar en så dyrt. Att inte bara det man själv drömmer om, utan det ens äkta hälft drömmer om, den gemensamma drömmen - den går i kras.

Att vara Kaikkonens fru. Och inse, att det faktiskt aldrig blir något.

4 kommentarer:

  1. Tänker precis på samma sätt. Vilken stor sorg de bär på nu! Först den stora längtan och förhoppningarna på ett barn och sedan att få de försiktiga spirande drömmarna sönderkrasade. Mitt hjärta gråter bara jag tänker på deras stora sorg! Huj.

    Osäkerhet är ju den mest dominerande känslan i adoptionsprocessen. Hela tiden bär man med sig tanken att det inte alls är säkert att man väljs som förälder till någon liten. Det är vad man måste leva med hela tiden, hur jobbigt och trist det än är. När vi (min man och jag) läste nyheten om deras avbrutna adoptionsprocess kände vi oss nästan lite skyldiga. Vi kramade extra mycket om vår lille man (som är född i Sydafrika) och kände oss sprängfärdigt tacksamma och lyckliga över att vi hunnit bli valda till hans föräldrar innan något hann påverka vår adoptionsprocess.

    Samtidigt förstår man saken ur de Sydafrikanska myndigheternas synvinkel. Svårt val att göra att placera ett barn i en familj var ena föräldern är misstänkt för ett brott. Deras uppgift är ju att hitta de bästa möjliga föräldrarna för just det barnet. Knepigt, knepigt.

    SvaraRadera
  2. JoKo! Jo, det är i stunder som de här man på något vis, efter alla besvärliga år, inser att man har all orsak i världen att vara tacksam. Att man för tillfället faktiskt är en av de lyckligt lottade.

    SvaraRadera
  3. Lite is i hatten....Kaikkonens adotionsansökan är satt på paus...i väntan på att se om det blir juridisk dom eller ej. Drömmen är inte sönderkassad. Drömmen finns...det är uppfyllelsen som får vänta lite. I vårt fall blev vi tvungna att vänta på att tiden sedan bröllopet skulle bli tillräckligt långt...Kaikkonens väntan är mer för att verifiera om barnet ges till ostraffad eller straffad person. Och det är givarens juridik och krav på mottagaren som gäller.

    SvaraRadera
  4. Christel, som jag också skrev i själva inlägget, det är mer än förståeligt att det land som skickar iväg ett barn ställer höga krav. Höga krav borde det ställas på alla föräldrar. Den jag hade i åtanke då jag skrev inlägget, och fortfarande har, är den åtalades hälft. Och känslan hon eventuellt bär på just nu. Att det är över.
    Det är solklart att det är mina egna upplevelser som spelar in. Upplevelsen av att inte ha kontroll över situationen, då man sitter mitt i den process som är större än allt annat. Känslan av att vad som helst kan dyka upp, som sätter punkt för processen. Att ha is i magen under den processen, det är inte något jag själv lyckades med alla gånger.
    Som jag konstaterat många gånger, på den här sidan om ett barn, saker ser så väldigt mycket enklare ut då processen är över. Saker jag inte höll med om då och som saknade förklaring då, ter sig i dag mer eller mindre lättförståeliga. Men då, då det begav sig, var det mycket mindre saker än den som jag nu nämner i mitt inlägg, som kändes som oöverkomliga hinder.

    SvaraRadera