Familj med två barn. Fyra personer. Mamma, pappa och två barn.
Då man skriver det så där, jösses så skrämmande nära det ligger ett "Svensson", kärnfamiljen.
Och det är inte så där bara att få kärnan att sitta. Vet inte hur det är i andra familjer - det är sällan man vet hur det är i andra familjer - men det tar sin gilla tid att lära sig.
Det är många faktorer som spelar roll. Vi har varit tre under en lång tid, vi hade just kommit över krönet där allt faktiskt blivit mycket lättare. Vi har glömt hur det är att ha en liten, mycket liten person, i huset. Att ha en liten person med just den här bakgrunden i huset, det innebär att inget betyder bara en sak, parallellvärldarna är otaliga och allt man måste ta i beaktande är utmattande.
Det med den här lustiga känslan i kroppen, huvudet och hjärtat, att det helt plötsligt bor en främmande person i ditt och ert hem. Och inte bara bor i ert hus, utan i vårt hus, personen är ju en del av familjen. Det är så överrumplande, så här i efter hand sett; ena sekunden är ni tre, följande är ni fyra.
Vet inte hur en graviditet fungerar, men undrar om nio månader på något sätt leder till att man är mer förberedd?
Som höggravid kan jag ju alltid spekulera lite: En skillnad är förstås att man under en ganska lång tid känner barnet inuti sej. Det är hela tiden närvarande, trots att det i en bemärkelse inte "finns" ännu. Några ledtrådar om vem det kan tänkas vara där inne får man ju nog, barnet kanske till en del integreras i vardagen redan före sin födsel.
SvaraRaderaFast sen om man ser sej omkring bland familjer som fått barn genom egen graviditet: visst finns samma känsla också där. Ofta tar man kanske för givet att det nya barnet ska vara ungefär som det äldre barnet är. Så är det ju sällan. Vill man använda en uttjatad kliché, som ändå ofta nog beskriver den nya situationen rätt så bra kan man ju sammanfatta den med ordet TVÅBARNSCHOCKEN. :)
TVÅBARNSCHOCKEN - det är just precis så enkelt det är. Samtidigt njuter jag lite av situationen, jag tycker att det är rätt åt mig och oss att vi trodde att också det här var något som skulle gå enligt vår egen plan. Hah, säger jag nu. Men, det är alltid roligt att pröva på något nytt.
SvaraRaderaTvåbarnschock blev det hos oss i vintras också! En helt ny mänska som man måste lära känna, i vårt fall en ganska liten och i ert fall en lite större. Jag trodde jag var förberedd, men kan nog nu konstatera att jag inte var det...
SvaraRaderaJa, det är lustigt hur man liksom tänkte att den där nya typen bara glider in där i det liv som man vant sig vid och så blir det inte alls så. Typen har helt egen vilja och vill helt egna saker. Mysko. Men kul.
Radera