Skämt åsido, eller det att vi fortfarande sitter inne, det är inte ett skämt. För det gör vi. Sitter inne och tuggar hjärta, eller försöka svälja det i alla fall.
Jag läste någonstans att ingen är intresserad av att läsa om andras krämpor, än mindre om andra barns krämpor, men jag säger det ändå. Att vi vakade halva natten med en litens hosta som höll på att riva lungorna ur honom.
Och jag bannar mig själv, jag får inte riktigt tag i den rationella biten i mig. Hosta är helt plötsligt livsfarligt och det att han är varm då han sover det är en akut febertopp och jag kollar att han andas minst lika ofta som under den första natt den lille sov hos oss.
Jag vet, det är också nerverna som spelar mig ett spratt, vi har varit konstant krassliga i en månad nu. Jag är trött, både på insidan och utsidan som ett utskitet lingon.
Jag lovar, och tänker hålla det denna gång, följande gång vi alla är friska samtidigt en dag eller två, skall jag komma ihåg att vara riktigt jävla tacksam.
Förlåt, svordomen. Tröttheten och mattheten ni vet.
Over and out från sjukhuset i Nickby.
Krafter! Det går i alla fall mot ljusare och varmare tider, månne inte bobborna börjar tröttna på att bo hos er snart!
SvaraRaderaHoppas ni snabbt kryar på er, det är inte roligt när de små är sjuka. Kram.
SvaraRaderaPlutten och Marica - jag tackar för ert pepp! Det här har, sannerligen, varit en lång och tung månad.
SvaraRadera