söndagen den 22:e april 2012

Den lille och jag och vi

Det händer ibland, att folk vi stöter på (alltså möter på stan, inte stöter på det andra sättet), att de finner drag i den lille som de ser också i mig eller min man.

Jag blir alltid lite varm i hjärtat då jag får höra sådana kommentarer av människor som inte vet. Varm för att det är fint, oavsett om det bara är något man säger eller om man faktiskt ser.

Det händer också att människor som vet, säger att likheten ändå finns där. Det kan handla om gropen i hakan, de stora blå ögonen eller sättet den lille pratar på och ansiktsuttrycken han har.

En lång uppvärmning för en alldeles kort brygga mellan generationer och en kort snutt av band som också kunde vara av blod. Den lille har de senaste dagarna svarat "NäÄä" på de mest frustrerande ställen, men på ett alldeles förtjusande sätt. Förtjusande för att den lille låter exakt som min farfar Toivo, 90 somrar gammal.

3 kommentarer:

  1. En barndomsvän var (och är förmodligen ännu i denna dag) alldeles sanslöst lik sin adoptivmor. Tror mycket handlar om mimik som barnet helt enkelt efterapar, men också nåt annat, oklart vad.

    SvaraRadera
  2. Jag har också läst om det där, att adoptivbarn börjar likna sina föräldrar därför att vi människor tar till oss så mycket av vår mimik från de föräldrar vi växer upp med. All likhet är uppenbarligen inte genetisk.

    SvaraRadera
  3. Det stämmer det ni säger, att mycket av likheterna ligger i det vi lär oss. Barnet av oss, och vi av barnet. Jag tycker att det är rätt underbart att höra den lille låta precis som jag, trots att det får honom att låta som minst tusen år gammal.

    SvaraRadera