fredag 4 november 2011

Tio år av detta

Så står man då vid ett vägskäl, vänder sig om och tittar över axeln på allt det som varit, och det man ser är allt det roliga, allt det fina som kantade vägen.

Nu, goda vänner, har jag packat ner mina tio år av Rundradioarbete för denna gång. Att det varit en memory lane, det är klart. En rolig sådan, det är de roliga sakerna som strålar starkast då man tittar på dem i retrospekt.

Sara, med den låsta bloggen, skrev ett inlägg om att det rätt tråkigt att läsa bloggar som ser ut som dagens arbets-CV, jag håller med om det, och vill bara konstatera att det har varit en otroligt rolig tid. En tid kantad av hisnande händelser och en väg jag fått promenera med människor, medarbetare som jag nu tar med mig som vänner.

Inte för att någon bett om goda råd, men jag tar ändå med mig en text jag skrev för personalen här på YLE;

Jag försöker leva som jag lär. Jag har alltid mässat för att man sist och slutligen själv alltid bär det största ansvaret för sin egen lycka. Om det, för något som varar lite längre än ett ögonblick, känns som om man borde röra på sig, se vad annat detta livet har att erbjuda – då är det i sista hand enbart man själv som kan göra något åt den saken. Jag tror inte min chef tar illa upp då jag berättar att det var under en diskussion om min framtid på YLE jag fick ett första samtal som ledde till att jag nu kommer att börja på ett nytt jobb.

Så, även om absolut ingen bett mig om några råd alls, så vill jag bara säga det; om det påtar, om det känns som om du gjort allt du vill och kan göra där du är just nu –bryt upp. Det kan ju bli ännu bättre.

Ännu en sak, sen skall jag sluta. Att sluta jobba är, som jag skrev i ett tidigare inlägg, som att dö en smula. Trots att jag upplever att jag alltid fått feedback både på mitt jobb och på mig som person, är jag alldeles överväldigad över all den respons jag fått i och med min avrundade era på YLE. Jag har fått så många samtal, mail och glada utrop i korridoren – samtliga fulla av pepp, respons och feedback på hurudan jag upplevts. Tack för det, allt det tar jag med mig, det kan hända att jag behöver allt det fina jag fått höra i mina kommande utmaningar. Men, spara inte på allt det goda ni har att säga om kolleger och kumpaner till datum för avgång – beröm en kaveri redan idag. Det värmer så otroligt.

4 kommentarer:

  1. Mycket fint skrivet Micaela.

    SvaraRadera
  2. Ledsamt att inte kunna tjoa ett godmorgon till dig längre! Men vi tjoar i bloggarna istället.

    SvaraRadera
  3. Ja! Du har så rätt! Det är man själv som måste gå vidare då det är dags, och det är bara dumt att spara allt fint man har att säga till folks sista dag på jobbet (eller begravning).

    SvaraRadera
  4. Vi välkomnar dig hjärtligt till Lovisa!

    SvaraRadera