Det är allhelgona vi firar idag, visst?
Hela dagen har frågan snurrat runt i mitt huvud, var skall jag fästas i jord den dag jag dör?
Den släkt jag tillhör, alltså familjen jag vuxit upp i, vi har definitivt ingen familjegrav. Så, ingen fastslagen adress alltså. Möjligheterna är många;
Vasa - nja. Jag har inte bott där på ett tusental år.
Pargas - ja, farmor och farfar kommer att vila där. Men sen finns det inte längre någon orsak att hänga i Pargas då de vilar den sista vilan.
Sibbo - känns kanske mest naturligt nu. Men, vi har absolut noll annan familj här, så vem skulle sen komma med ljus och keikkor?
Nåja, det är nu kanske lite tidigt att fundera på det här idag (fast det sägs att man borde planera begravningen i god tid?), men, vet du var du skall ligga då det blir dags?
(Ett tillägg, jag kommer alltså att ligga i en liten burk och lukta vidbränt, så jag torde vara ganska lättplacerad.)
Jag tänker så att eftersom jag då i det skedet är väldigt död, har jag nog inte det minsta skillnad var jag ligger, om jag är bränd eller hel eller om jag får någon gravsten ens. Jag tror inte på något liv efter detta, så då jag är död är jag död, och då har jag ingen skillnad mera. De efterlevande får för min del göra som de finner bäst.
SvaraRaderaJag har ju mina rötter starkt i Sibbo så för mig är valet enkelt. Också för att vår dotter är begravd här. Dessutom har jag fått veta att då hon är begravd i en kista och har bara reserverat en singelgrav (orkade inte fundera så långt vid den tidpunkten hur stor plats skulle bokas...) att i en kista får jag inte kastas i samma grop MEN om jag bränns så fås urnan sättas i hennes grav fastän är singelgrav. Så jag har meddelat min man att om jag dör före honom så vill jag i urnan i samma grav. Han igen vill att askan skall spridas över sitt barndomsställe i Gesterby. Och oberoende var våra askor sen finns den dagen så litar jag på att vi är tillsammans "där uppe" / Carola J
SvaraRaderaliten fortsättning ännu... DIN lilla familj bor ju i Sibbo för tillfället! Jag räknar åtminstone att det är mina barn och syskonbarn som kommer att sköta min grav sedan.. Och fast egna barnen sedan i det skede av livet bor på annan ort så får de lov att laga sig till Sibbo alltid nu och då ;) Mormor och morfar är begravda i Karis och dit åker min mamma typ 1 ggr/mån. Pappas föräldrar begravda i Sibbo. Emma hade i tiderna via 4H som jobb att sköta om en gravplats (vattna, rensa, planterna, skotta snö, lyktor) vars nära bodde mycket långt borta men de ville att graven skulle se prydligt ut året om. Församlingarna sköter visserligen säkert också om detta men de ville ha lite mera personligt. Tror hon fick typ 10e/mån betalt för skötseln (de betalade separat blommor, lyktor etc) och hon tyckte det va roligt samtidigt som gjorde dem glada och nöjda. Lite foton togs emellanåt och skickades till dem. / Carola J
SvaraRaderaJag vill definitivt bli kremerad, få gå upp i rök, jag gillar den tanken. Askan kan man hälla ut i skogen eller på ett annat lämpligt ställe, någon gravgård vill jag helst inte hamna på. Fast egentligen har det inte så stor skillnad, jag är ju död sen.
SvaraRaderaMin barndomsfamilj är mycket splittrad (både geografiskt och emotionellt) så alternativet att begravas med någon ur den existerar inte för min del heller - men i det här skedet av livet känns det faktiskt inte ens som en issue.
SvaraRaderaJag vill också kremeras och gärna begravas på en icke-konfessionell gravgård. Min man som är medlem i kyrkan tyckte när vi talade om detta att det känns trist att tänka att vi skulle begravas på olika ställen, men strikt taget har vi ju talat om att hålla ihop tills döden skiljer oss åt. Och ja, då är det väl inte så konstigt om döden faktiskt skiljer oss åt.
Men - här kommer mitt stora aber - kulturhistoriskt är gravgårdar fantastiskt värdefulla ställen. Jag tycker själv om att strosa omkring på Sandudd och läsa på gravstenar. Och där finns förstås en liten idé att familjmedlemmar ligger i samma grav. Hur man väljer att definiera familj gör det ännu intressantare; och det här speglar ju gravstenarna. Vem har valt att tillbringa evigheten med vem? Det finns liksom inget rätt eller fel, men hur man väljer att göra speglar ju ens värderingar.
Död och begravningar har aldrig varit tabu i min familj. Alltid när vi kom hem från nån begravning, mamma och pappa och jag, så diskuterade vi ivrigt hur våra egna begravningar skulle se ut. Mamma hotade med att komma och spöka för oss om vi inte lät kremera henne och hon ligger nu i familjegraven i en urna, bredvid min mycket lilla storebror, som begrovs där som den första av oss alla, redan 1947. Pappa dog tre år efter mamma och ligger raklång i en kista bredvid mammas urna. Och en dag skall min urna ligga där också.
SvaraRaderaMin dotter undrar hur hon skall kunna sköta graven när den befinner sig 500 km från det ställe där hon själv bor, och jag lugnar henne med att säga att A) JAG kommer inte personligen att finnas där, jag finns (OM det finns ett andeliv efter detta) var som helst omkring henne, att prata med. B) Man kan be församlingen sköta graven.
MEN det är jätteviktigt för mig ändå att veta att min aska kommer att ligga invid min barndoms familj, med fastrar och farbröder och anfäder omkring mig. Graven hör till min identitet.
”Du måste se till att dina barn vet var du vill begravas”, förmanade jag en kusin som sedan 40 år bor i Tyskland och har tysk man och tyska barn och barnbarn. ”Så inte barnen får det bekymret också, när du en gång dör”. Hennes problem var att hon inte visste var hon ville begravas. Bredvid maken i Tyskland? Bredvid mamma och pappa i Österbotten? Jag tyckte själv att jag kom på en strålande lösning: sätt askan i två urnor och begrava den ena här och den andra där. Olagligt? Who cares, om man inte berättar för myndigheterna.
Christine